Jag tänker inte så mycket på det!

Hej hej!

Nej faktiskt så tänker jag inte så mycket på just det.
Tänker gör jag, ja minsann för det mesta så tänker jag, men just om Ms och hur det drabbat mig och massor av andra människor tänker jag inte så ofta på.

Ja nu blir jag ju påmind ganska ofta att jag är sjuk haha, ja faktiskt varenda dag då jag behöver hjälp med det mesta, men i själva grunden så mår jag ju jättebra och tänker inte på min sjukdom särskilt ofta.

Spännband är bra, måste fixa lite fina till sommaren :)

Nej den ska inte få ta över mitt liv genom att få mig att grubbla eller oroa mig över hur det kan komma att bli.
Ibland men väldigt sällan så funderar jag lite, men då bara lite, och en kort stund.
Kanske förtränger jag det, ja så kan det vara men det är faktiskt skönt att leva på så som jag gör, och varför spelar ju inte så stor roll.
Jag lever här och nu liksom.

Häromveckan tittade jag och Gert på en fin film. Ja fin och sorglig.
Hon hade cancer och skulle dö, och ja jag blev så ledsen så ledsen.

Allt gammalt kom upp på något sätt, då jag hade cancer och skulle dött utan mina hemska mediciner. Ja det blev så påtagligt och så nära.
Jag grät och grät och Gert kramade mig förstås och jag är så lyckligt lottad att jag har han i mitt liv och som finns för mig fast jag är sjuk.

Ja lycklig är jag och till skillnad mot då när jag var sjuk och tappade håret och var tillsammans med någon som inte gillade sjukhus, nej faktiskt inte jag heller men hade inte mycket att välja på.
Ja till skillnad från då är ju att jag är tillsammans med någon som verkligen vill vara med mig och som bryr sig på riktigt!

Nej han var inget stöd och han fanns inte för mig alls.
Min pappa och morfar var dom som följde och skjutsade mig till sjukhusen.

Ja jag är nog mest arg på mig själv som på den tiden var orolig för att bli lämnad och lät allt vara så som det var. Han brydde sig inte om någon annan än sig själv!
Herregud vad spelar håret för roll i det stora hela?
Nej för mig just då jag var och mådde som sämst så orkade jag verkligen inte bry mig om hur jag såg ut. Men det gjorde han!
Ja jag skulle kunna skriva så mycket saker jag fick utstå och känna under dom åren, men jag ska inte skriva om det.
Nej jag är egentligen faktiskt inte arg på honom utan på mig själv.

Att jag lät någon ta över mitt liv och bestämma över mig liksom.
Att någon hade makten över mig.
Att jag inte sa NEJ!!
Ja jag fattar ju varför, jag var ung och trodde att man fick stå ut lite, ja det var det jag fått höra och lärt mig, det var ju som det skulle typ.
Ja minsann jag lär och har alltid lärt mina tjejer att det är tvärtom.
Man ska inte stå ut och bita ihop när det är dumma hemska saker!
Nej man ska mår bra i ett förhållande och få finnas, ja nu igen!

Jag predikar nästan om det men jäklar vad viktigt det är att låta varandra få finnas!
Superviktigt!

Nu då jag är sjuk har jag ju världens bästa man vid min sida, som finns och stöttar mig. Jag har mina barn som ger mig ork och vilja, ja herregud så mycket dom betyder i mitt liv! Finns inga ord!

Ja jag får finnas och jag får må så som jag gör och jag behöver inte göra annat än att vara mig själv.

Ja det kunde jag ju inte förr då jag faktiskt inte fanns.
Nej då fanns inte Nina alls, jag var den som andra bestämt att jag skulle vara.

Det är så hemskt då jag tänker tillbaka, men jag är så lycklig över att jag tog mitt liv tillbaka och att jag får fortsätta vara jag.

Mina älskade tjejer vill jag att dom ska må så bra det bara går och jag kommer alltid stå bakom dom och tro på det dom säger.
Ja att bli trodd på är viktigt, lika viktigt som att få finnas förstås.

Ja jag kommer aldrig säga att man får stå ut med lite.
Nej det ska man inte behöva göra, man ska inte stå ut!

Nu tillbaka till att jag har det så bra nu och att jag inte tänker så mycket på att jag är sjuk.

Dom gånger jag är i vägen eller då folk tror att jag inte kan prata och är utvecklings störd typ, ja då känner jag att känslan om att vara sjuk dyker upp.
Men jag slår det ifrån mig och är Nina som vanligt så hoppas jag att alla till slut vet att jag är frisk som bara den, bara det att jag inte kan gå.

Nu till något helt annat.
Jag och Maria har ju varit ute och gått några dagar, i ur och skur lite haha.
Jag har tagit upp det förut men gör det igen.

Igår då vi var ute så var det säkert fler än fem personer vi mötte, eller sällskap vi mötte, och ingen bytte sida utav dom.
För mig ska man gå till höger på gångbanor, men det är kanske så att jag har helt fel?
Jag har inte kollat upp det, men det känns naturligast om alla går till höger liksom.
Nu vet jag att det finn cykel och gångbanor som man cyklar på halva och går på halva, men där vi går står det inget på skylten.

Hur gör ni och hur tycker ni? Eller ni kanske vet?
Jag blir iallafall irriterad då det känns som alla bara går på och jag ska flytta mig hela tiden.
Det är inga problem alls förstås, men det känns som det bara är jag som ska ta hänsyn liksom.
Lite onödigt problem kanske, man jag fattar inte.
Jag tycker iallafall att jag åker på rätt sida i gångtakt och att alla andra går på fel haha :)
Vad tycker ni?

Ja idag har jag och Gert varit och storhandlat, jag hade lånat ut min mobil till Melina så jag hade inget att ta kort på, men vagnen var överfull.
Vi mötte Jannike och hennes son och pojken är inte så gammal men han sa wao vad mycket grejer om våran vagn, så ni förstår ju haha :)
Härlig pojk och vad underbart det är med barn som bara törs säga vad som helst.

Broccolipaj som Maria gjort, mums!

Vi träffade en flicka och hennes pappa på affären också och hon hade en storebror som satt i rullstol lika som mig.
Men han kunde inte prata. Hon vart alldeles förvånad över att jag pratade med henne så hon blev först jätte tyst men sen gick det över och hon pratade på.

Det är faktiskt så att jag är helt säker nu, jag har ju varit det förut med men jag är säker på att det är i skolorna jag måste börja.
Barn är lätta att prata med och om dom lär sig att vi i rullstol kan vara olika så tar dom med sig det i sina liv och lär vidare till sina barn och så vidare.

Nu är dagen samhälle faktiskt inte så upplyst, och det är nog väldigt många vuxna människor som nästan blir rädd då man kommer, och förvånade då man säger hej.
Dom vet nog inte riktigt hur dom ska göra, titta eller inte liksom :) Ni som läser kanske känner igen er i något av det jag skriver och det är inget konstigt alls.
Hur ska man liksom vara?
Ja jag kan bara prata för mig själv och hur jag känner det i min rullstol och det är att jag inte ens tänker på att jag sitter i rullstol då jag är ute och åker.
Nej jag känner mig bara som jag och tar mig fram på ett nytt sätt som jag accepterat så mycket och så lätt att jag faktiskt inte tänker på den. Det ni! Jag vill inte låta kaxig eller så, men jag vill att ni alla ska förstå att jag är samma person som innan, lite sämre minne, lite skakig ibland och klarar mig inte själv jämt, men jag är jag!!
Jag tror faktiskt att dom flesta i min situation vill bli behandlade som vanligt, inte som någon sjuk person. Vi är ju samma människor!

Ja jag måste verkligen börja i skolorna, till våren kanske.
Jag har redan kollat en skola där jag ska börja hade jag tänkt.
Det var på den skolan jag jobbade lite extra som fritids fröken :)
Det kommer nog att kunna bli hur stort som helst tror jag. Jag bara älskar barn!
Härliga spontana och modiga är dom så det kommer att gå bra.

Det kommer dyka upp frågor jag inte kan svara så bra på kanske, man jag kommer att vara utrustad och beredd. Härligt!

När vi hade storhandlat skulle vi hämta upp Melina vid gymmet där vi släppt av henne, men då eftersom jag lånat ut min mobil till henne blev det problem haha :)
Ja Gert hade inte med sig sin mobil :)
Han fick gå in och leta och ta hjälp av vaktmästaren.
Han hittade på henne till slut :)
Tänk så det är nu, förr i tiden ringde man inte och hade koll, nej då bestämde man en tid.
Lite läskigt hur låst man känner sig utan mobil att ringa med. Ska nog faktiskt börja tänka på att vara utan, för det är skönt att slippa vara anträffbar hela tiden.

Nu ska jag rätta och sova och svara på ett meddelande jag fick häromdagen som gjorde mig glad faktiskt.
En tjej som skrev till mig och undrade hur jag hade det med personal.
Jag har bara haft mobilen och jag orkar inte svara i den, så jag ska passa på snart då jag rättat klart då jag har datorn och ett riktigt tangentbord.

Jag hoppas alla haft en fin dag.
Kram kram