Barn är underbara:)

Hej och god morgon på er:)

Den här helgen har gått alldeles för fort tycker jag, hade gärna haft ett par dagar till så vi hunnit fixa lite mer tillsammans här hemma.
I fredags var vi till Säter på Simons hockeymatch som dom tyvärr förlorade, men jag vann tre små vänner då jag var där.

Eftersom jag sitter i rullstol så satt jag på ett ställe dit man kunde åka med rullstol och det var inte det bästa stället att sitta på för att se, men men jag fick vara glad för att kunna komma in överhuvudtaget.

Melina knäppte kort i smyg:)

När Melina och Gert gick till cafeterian som låg en våning upp med trappor:),  så satt jag kvar nere och väntade. Då kom en liten kille fram till mig,  och han hade två kompisar med sig.
Han undrade varför jag var tvungen att sitta i en rullstol och jag förklarade att jag fått en sjukdom så mina ben inte kan gå mer.
Lite enkel beskrivning tror jag är det bästa,  så dom kan förstå så enkelt som möjligt.
Han funderade en stund på det jag svarat och sen sa han: Men du kan ju prata och det är ju bra:))
Precis så känner jag faktiskt att det är!!

Väldigt många har gamla fördomar och tror att man är mindre begåvad eller har någon störning bara för att man sitter i rullstol och jag önskar att man kunde ändra på den iställningen.
Det är klart att det finns dom som sitter i rullstol för andra saker än det jag har, men väldigt väldigt många sitter ju i rullstol pga någon sjukdom som gör att benen inte fungerar.

Killarna frågade massor av frågor och en var: är det inte jättedyrt med en sån där rullstol?
Haha jag blir så himla underbart glad av barn, barn är så öppna och modiga och nyfikna och det gör mig glad.
Ingenting blir liksom så krångligt med barn och dom är lite som mig, dom ser dom positiva sakerna som att tex mina armar fungerar och att jag ju faktiskt kan prata:) Behövs ju inte mer!
Jag är förstås en öppen person och som kan prata om allt och tycker inte det är jobbigt alls då någon frågar mig om någonting.
En del människor, kanske ganska många är slutna och bittra och arga på sin sjukdom eller sitt handikapp och vill inte prata om det och så kan det ju vara förstås.

Jag är tvärtom jag,  så jag vill att hela världen vet vad det är för fel på mig, jag vill inte alls att det ska gå några rykten,  utan det är bättre att alla vet så slipper det bli spekulationer.
Jag bjuder på mig själv och allt tok som kan bli,  och känner att det är så jag är och så jag vill vara.

Kom faktiskt på igår att det nog inte vore så dumt att åka till skolor och prata lite med barn om hur det kan vara att sitta i rullstol så dom får med sig det i livet, att det inte är något farligt med människor i rullstol.
Jag tänker då på små barn, kanske upp till tio år för när dom blir större kanske dom inte törs fråga alla frågor som dom yngre törs,  och jag tror verkligen att det skulle vara ett steg för att få människor i längden att se annorlunda på handikappade.
Pojken i ishallen som tordes komma fram,  hade tittat på mig ganska mycket och när Gert och Melina försvann så tordes han komma fram och det tycker jag var supermodigt och bra gjort, och jag blev som ni förstått bara glad för det.

Har nu under helgen tänkt på dom pojkarna och varit glad över att dom kom fram till mig och vågade fråga allt dom undrade, och jag är glad för jag tror dom tar det med sig och dom kommer veta att man kan prata och vara en vanlig människa fast man sitter i rullstol!
Härlig härligt!!

Ha nu en superbra dag alla:)

kram kram