Nu är jag lagad än en gång!!

Hej på er alla nu efter nästan en veckas uppehåll från bloggskrivande för mig.

I några dagar framöver kommer det nog att bli lite kortare inlägg än vanligt kanske, då jag känner att jag inte kan sitta uppe så länge varje gång.
Mina ben behöver mycket vila så jag kommer att behöva ligga i sängen med benen upp ganska ofta har jag en känsla av.

Det började förra veckan på onsdagen då jag skulle läggas in för att äntligen operera min högra höft igen. Jag skulle läggas in klockan tio så min dotter Marielle skjutsade mig dig och jag var självklart förberedd med mycket emla kräm:))
Direkt jag kom dit skulle dom ta prover för att kunna beställa blod ifall jag skulle behöva det efter operationen. (Jag behövde inget blod visade det sig, men det fanns ifall att ).

Jag hade duschat på morgonen hemma med en sån här svamp och fick göra det på sjukhuset också, både på kvällen och på morgonen innan operationen.
Jag fick ligga i en sal med för sex tanter haha, inklusive mig då som ju var en riktig ungdom om man jämförde med dom runtomkring mig.
Jag tänkte att det aldrig skulle gå att sova med så många snarkande och låtande personer men tänkte att jag fick faktiskt härda ut förstås:)
Jag fick ett morfin plåster som skulle sitta kvar i flera dagar och det skulle hjälpa efteråt mot smärtan. Jag blev så himla illamående så vi fick ta bort plåstret och då blev det bra igen efter en stund.
Kändes jättejobbigt att behöva må illa innan operationen då det ju brukar vara efteråt man mår illa.

På kvällen kom dom och hämtade mig så jag fick sova i deras tv rum,  eftersom det hade varit full fart i mitt rum natten innan då en del mått väldigt dåligt efter sina operationer.
Jätteskönt och jag sov flera timmar och det behövde nog jag innan operationen.
Jag fick en lugnande tablett alldeles för sent haha så jag var med helt under hela tiden där i operationsrummet innan operationen och frågade och pratade på som vanligt.
Jag vill ju gärna ha full koll jag och då är det bra jag kan kolla upp lite innan.

Narkosläkaren kom och jag sa till honom att jag inte ville vakna, han såg lite rådlös ut och då berättade jag att jag vaknat mitt under en operation i Göteborg och gärna slapp det någon mer gång så skrattade han och lovade att jag skulle slippa det:)
Han höll vad han lovade för jag sov som en gris tror jag.

Jobbigt efteråt då dom har koll hela tiden och man bara vill vara ifred och sova, men allt gick bra och jag har inte haft ont en sekund och jag har bara fått alvedon eftersom jag inte ville ha mer morfin eller något sånt starkt.

Helkonstigt förstås då det ju varit en stor operation och ett jättelångt och stort sår men jag har inte haft ont alls. Min doktor tycker också det är konstigt men ibland kan det bli så sa han och vilken himla tur det var jag som det blev så för då:)

Tog igår då jag kom hem bort mitt lilla armband och hoppas nu det dröjer en stund innan nästa höft ska lagas.
Eftersom det gått så bra med den här så hade jag ju egentligen velat göra den andra nu direkt, men det går ju inte eftersom jag isåfall inte kan stå på något ben och då blir det lite väl jobbigt här hemma:)

Jag har fått två jättegulliga tanter som vänner på sjukhuset, egentligen fler men dom två tyckte jag mest om och vi bytte adresser förstås så att vi kan höras av ibland.
min gulligaste tant hette Monica och hon är 84 år, alltså dubbelt så gammal som mig.
Hon hade det lite jobbigt så många gånger satt jag vid henne i min rullstol och kramade om hennes lilla gulliga hand.
Den andra gulliga tanten hette Gerd och skulle fylla 80 nästa år i augusti och hon har vårdat sin ena son som har down syndrom hela livet och han är runt femtio år. Vilken bedrift och vilket jobb och hon är verkligen en supermamma och kvinna, och för mig en underbar tant.
Monica  som låg bredvid mig ville inte vara till besvär, hennes man hade dött i april och hon skulle komma hem till en tom lägenhet och hon kände att det skulle bli väldigt tråkigt och vi hann prata så mycket så hon sa ofta till mig: du är helt fantastiskt! Haha:)
Härligt att hon tyckte så förstås men jag var ju bara jag och det är skönt att känna att man kan hjälpa någon lite grann och bara genom att jag var positiv och glad hjälpte jag nog henne så hon kom upp och vart pigg och hurtig lite fortare.
Vi satt i matsalen och åt mat tillsammans och det var mysigt att få träffa henne, och när jag får min bil sen som jag själv kan köra så tänker jag direkt åka till Borlänge och hälsa på henne.
Hon har hiss i sitt hus så jag kan ta mig till hennes lägenhet lätt så det blir roligt att kunna åka dit.
Gerd bodde i Orsa och dit är det ju lite längre, men jag vill gärna träffa henne också och hennes gulliga son Kåre som verkar hur gullig som helst han med.
Livet är så fantastiskt och jag är så glad att jag är som jag är så att jag kan tycka om människor och bry mig om.
Igår fick jag åka hem och min doktor kom och pratade med mig lite innan. Jag sa som det var att jag ju velat och kunnat åka hem på fredagen egentligen då han också var in till mig, och han sa: ja jag såg det på dig då:) Han är verkligen jättebra och jag får vara superglad för att jag fick sån fin och bra hjälp av honom med min höft nu så jag förhoppningsvis ska slippa ha en höft som hoppar ur mer.
Tacksamhet är verkligen vad jag känner inför honom och alla som varit snälla och hjälpt mig.
Eftersom jag opererat mig flera gånger förut i höfterna, det blev ju den fjärde den här gången, så vet jag ju vad och hur jag vill med det mesta.
För en del personal kan det vara irriterande har jag ju märkt men för dom flesta har det varit bra har det känts som.
Jag vill ju in och duscha varje dag tex, och behöver ju lite hjälp nu då jag har bara ett ben att stå på, och det är dessutom väldigt väldigt vingligt och inget man kan lite på alls. Men jag har fått duscha och dom har hjälpt mig in och ut och så på med underkläder och stödstrumpor:)

Ja på tal om stödstrumpor, jag måste ha så här långa stödstrumpor på mig dygnet runt i sex veckor minst.) Det innebär att jag måste ha hjälp två gånger om dagen av och på med dom eftersom det inte finns en chans i världen att jag kan fixa det själv.
I morse tog Melina av mig dom så jag kunde gå in i duschen, och sen då jag var klar och legat och vilat en stund så jag blev helt torr kom min älskade Gert hem en sväng från jobbet bara för att sätta på mig dom igen:)
Just den här biten kommer att vara lite smådryg då jag ju vill kunna fixa själv egentligen men men, nu är det  bara att gilla läget och göra som doktorn sagt och ha dom på mig hela tiden så jag inte riskerar att få någon blodpropp i något av mina ben.
Och på tal om blodproppar så har jag alla andra gånger jag opererat mig fått lov att ta sprutor i magen i tio dagar, pust vad jag verkligen gruvat mig för det. Det är alltså blodförtunnande och ska förebygga proppar.
Den här gången slapp jag dom sprutorna jippi!!, jag får ta tabletter varje kväll istället, två kapslar i 28 dagar, och jag kan lova att jag är superlycklig för det då jag ju är jätterädd för sprutorna.
Skönt att slippa ha ångest varje dag inför sprutor verkligen.
Då jag opererat mig förut har jag också fått dränage i benet så blod och sånt ska rinna ut.
Att ta ur dom slangarna har jag tyckt gjort ont och varit läskigt så jag hade gruvat mig för det med förstås. Jag behövde inte ha några såna slangar den här gången så även det hade jag gruvat mig för i onödan:))
Har känts lite som att jag vunnit på lotto den här gången och allt har varit så himla himla bra.
Ska sluta skriva nu för idag men jag är säker på att jag kommer på lite mer att skriva om imorgon.
Ha en härlig dag idag alla och jag ska lägga mig och vila lite nu igen så jag kan vara uppe lite mer senare idag.

Kram kram