Jag är så himla imponerad!

Hej igen!
Jag har lyckats ta mig med rullstolen och en nyopererad höft till vårdcentralen fram och tillbaka alldeles själv, och har dessutom blivit av med lite stygn jag hade i benet.
Jag förstår då inte hur eller varför jag alltid ska gruva mig och tro det värsta då jag ska göra vissa saker som har med sjukvården att göra haha:)
Det gick jättebra och snabbt och inte gjorde det ont, och det såg jättefint och läkt ut tyckte Eva som var min sjuksköterska idag.
Igår läste jag igenom lite papper jag fått från Falun och ortopeden och började fundera om jag inte kanske hade en infektion? Det stod att om det hettade eller om man kände sig varm och så så kunde det vara en infektion och då började jag inbilla mig förstås.
Jag har ju kokheta ben nästan konstant så om det hade varit varmt pga infektion så hade jag inte känt det tror jag, och så har jag varit lite trött och frusen och det är ju inte så konstigt alls när jag inte gör så mycket på dagarna.
Ja tänk så man kan börja inbilla sig över hur det kanske kan vara.
Nu hade jag iallfall än en gång totalfel,  och det var ju superbra, men jag kan nog nästan lova att jag nästa gång också kommer att gruva mig och oroa mig lite för stygnen iallafall.

Har tänkt skriva det förut men glömt bort det till nu så jag gör det nu istället.
Jag är så grymt imponerad faktiskt, ja imponerad över mitt vänstra ben och hur ganska bra det faktiskt fungerat nu då jag bara kan stå på det.
Imponerad över att det tar sig i kragen och försöker så gott det går, med mycket hjälp av mig och min hjärna då förstås men ändå!
Jag hade faktiskt väntat mig ett mycket sämre och mer ovilligt ben än det jag har, så jag är så tacksam och glad över det.
När jag läkt ordentligt kommer jag förstås gärna att balansera på båda benen och kanske inte behöva hålla i mig i något hela tiden, men jag är så glad över att det fungerat bättre än jag trodde innan jag opererade mig.
Mina ben är vingliga som tusan egentligen båda två, men nu då det verkligen "gällt" så har mitt vänsta kära lite onda ben visat sin bästa sida verkligen, härligt och superbra!

Jag var rädd att behöva få hit hjälp varje dag för att jag faktiskt inte skulle klara mig själv, men med hjälp av mitt ena lite fungerande ben och en massa jävlaranamma och så förstås min familj så slipper jag det :)

Livet kan då verkligen vara helt underbart <3

kram kram