Jag känner mig inte alls sjuk :)

Hej hej!
Idag är det fredag och jag verkligen gillar fredagar, även om jag är hemma hela tiden och skulle kunna känna att alla dagar är fredagar så känns det speciellt med fredagar.
Fredag och helg liksom och då vet jag att vi är hemma både jag och Gert och det är skönt.

Dagarna går ofantligt fort måste jag säga, jag gör nästan ingenting nu på dagarna men ändå så svischar dom iväg och det är inte klokt känns det.

Igår var det tre veckor sedan jag opererade min höft :) det innebär att det kanske bara är tre veckor kvar innan jag får börja stödja på mitt opererade ben.
Det ska bli härligt och en befrielse faktiskt för två vingliga ben är ju rena drömmen om man jämför med nu som jag bara har ett!

Har förstått att det finns många som tycker synd om mig nu då jag blivit sjuk i Ms och inte kan gå mer.
Jag måste då få skriva lite om det, för jag vill inte alls att någon ska tycka synd om mig, då jag ju inte tycker synd om mig själv ens.
Jag kan förstås bli lite arg på benen och tycka att det vore superskönt att kunna gå igen, men det är inte alls så att jag går runt och tänker på att det är synd om mig och att jag är sjuk hela tiden.

Jag känner mig inte alls sjuk egentligen ska ni veta, det är ju inte mer än benen som är sjuka och inte ens dom egentligen för det är ju min ryggmärg som krånglar :)
Konstig sjukdom och man förstår nog inte egentligen hur det fungerar, men det var inte så noga egentligen!
Jag är glad och har faktiskt på riktigt insett att jag kommer få åka rullstol hela mitt liv nu och tycker det är helt okej och tycker inte det är något konstigt alls med det.

Det har ju nu sedan jag opererade mig varit lite extra krångligt eftersom jag inte får böja mig så mycket i höften, och när man ska tex köra i uppförslut så behöver man böja fram kroppen ganska mycket för att få styrka, så lite trögt går det nu i några veckor till:)
Men när jag har läkt inuti höften och den fungerar som den ska, då minsann kommer jag att tycka att det blir enkelt och som vanligt igen och jag kan säga att jag längtar verkligen!
Jag längtar också efter att jag ska kunna böja mig fram eller åt sidan utan att höften hoppar ur, men jag vet knappt om jag kommer att tordas testa det.
Usch kan jag säga om hur det känns då höften hoppar ur, det gör så superont och är så otäckt att man tror man ska dö varje gång.
För mig hände det fem gånger och jag vet exakt vart jag var varje gång, jag har med andra ord nästan dött fem gånger det senaste året:)

Alltså vill jag inte att någon ska tycka synd om mig för det är inte synd om mig!

Jag är precis samma Nina nu som innan jag blev sjuk, bara det att jag måste ha väldigt mycket mer tålamod med allt och med mig själv nu för tiden och förstås att inte stressa.
Det är så himla viktigt att inte stressa och det är lika med allt runtomkring också, jag blir verkligen påverkad då folk stressar så jag skulle önska att alla tog det lite lugnt.

Min mamma som exempel,  hon är jättesnäll och vill väl vet jag, men hon stressar och har bråttom hela hela tiden. Jag har sagt till henne att jag verkligen blir att må dåligt när hon ska skynda sig med allt och jagar upp sig över allt då jag är med, men det hjälper inte. Vissa kan nog inte ändra sig, så är det nog, men för min skull så skulle det vara så mycket bättre om inte allt behövde gå så fort.

Jag har fått ändra hela mitt liv egentligen efter att jag blev sjuk, alltså ändrat just det där med att inte ha bråttom mer utan ta det som det är och inte jaga upp mig eller skynda mig på något sätt och jag tycker att Gert och dom här hemma förstått och faktiskt ändrat sig dom med.
Dom vet att jag blir sämre i min sjukdom när det ska stressas så dom har verkligen lärt sig att ta det lugnt.
En sak som verkligen är besvärligt är då jag blir kissnödig, då är det ju lite bråttom förstås och jag måste till toaletten och då kan man ju inte bara ta det lugnt precis. Då när jag ska skynda mig att sätta mig i rullstolen om jag tex ligger i sängen och ska skynda mig till toaletten då låser sig mina ben totalt och vill inte hjälpa till alls hur mycket jag än tänker och försöker få dom med mig.
Det är det som blir oftast då jag ska skynda mig eller om andra runtomkring mig stressar runt, att mina ben vägrar vara med.
Det låter säkert lite larvigt men jag kan lova att det faktiskt är och blir så då det ska skyndas.

I somras bestämde jag på riktigt att jag skulle ändra mig och ta det lugnt hela tiden och faktiskt tycker jag att jag lyckats med det.

Om jag är på stan och folk stressar runt där så har jag lärt mig att ta bort den stressen och jag kan känna mig helt avslappnad, men då min mamma jagar upp sig över att jag ska någonstans tex och hon är med så känner jag att jag måste riva i och säga till på skarpen att nu får hon lov att sluta stressa för jag blir att må dåligt!
Det är inte roligt att behöva göra det men för min egen skull måste jag det.
Hon kanske förstår en vacker dag att hon stressar alldeles för mycket. Det är ju dessutom onödigt för henne att stressa upp sig över mig då jag ju faktiskt är vuxen och har mål i munnen själv och kan be om hjälp då det ibland behövs, men helst vill jag ju klara mig själv.
Jag vill helst klara mig själv så mycket jag kan, och då jag ska någonstans vill jag rulla på mig själv och vill inte att någon ska putta på mig, men min mamma och min syster har lite svårt för det där haha:) dom vill gärna hjälpa till dom.
Men hur ska det bli framöver om alla ska putta på mig och jag själv inte orkar något alls för mina muskler försvinner ju till slut om jag inte jobbar på med dom.
Nej jag vill minsann vara som vanligt och klara mig själv så mycket det bara går, men i uppförsbackar är det superdrygt och då ibland är det jätteskönt att be någon putta på mig lite.

Säkert supersvårt för dom runtomring mig att veta hur dom ska göra, men dom närmsta här hemma vet så väl att jag vill själv och dom vet att jag ber om hjälp då jag känner att jag vill ha det.
Det finns många som tycker det är bekvämt att någon skjuter på dom förstås och har man problem med armarna så är det ju en helt annan sak förstås, men just nu har jag ju inte några problem med mina armar så jag vill kämpa på jag!

Igår eftermiddag satt jag och tittade på två filmer efter varann och jag fick igång dvd:n :) Jag fick ta en liten rast mellan filmerna så jag fick röra mig lite för jag tror inte det är så bra att sitta still så många timmar om jag tänker på risk för blodproppar nu efter operationen.

Vi var in på min systers innebandymatch igår kväll och jag har inte sett en match på massor av år när jag tänkte efter, så det var jätteskoj och så vann dom dessutom och hon gjorde ett mål!

Ikväll ska vi på hockeymatch här nere i ishallen och det tycker jag är roligt att titta på och för mig känns det väldigt avkopplande att se en match och bara få vara lite.
Många som kollar på matcherna är nästan svettiga efteråt men jag som inte har den där tävlings instinkten i mig alls kan sitta helt lugnt och titta jag :)
Det blir en mysig fredag kväll i ishallen och sen då vi kommer hem får vi tända lite ljus och mysa framför tv:n lite.
Ha nu alla en härligt fin helg och så skriver jag på måndag igen:)

Kram kram