Nu är det spännande :)

Hej idag igen :)
Det här kommer att bli en jätteviktig dag i vårat liv och jag håller tummarna för att det blir en härlig sån dag och inte en ledsam dag.
Igår eftermiddag fick jag reda på att det var vi och en familj till som var intresserad av samma hus. Både dom och jag började på samma utgångsbud på huset och jag fick äran att lägga ett till bud vilket jag gjorde. Jag höjde med 25 tusen. När mäklaren ringt dom andra och talat om mitt bud,  så ville dom fundera till idag? Jättedrygt för det hade ju varit skönt att få veta redan igår vem som skulle få köpa huset förstås.
Dom skulle hur som helst kontakta mäklaren idag på förmiddagen så det är bara att hålla i sig till dess.
Jag och Gert har aldrig bjudit på något hus förut och är inte alls duktiga på det, men vi har någon slags strategi ändå faktiskt och vi är inne på samma linje och tycker lika så det känns superbra.
Om vi inte får huset och dom andra bjuder mer än vi kan betala så är det ju så bara, vi kan ju inte trolla och vi måste ju har råd att bo och leva också så då får vi vara lite ledsna ett tag men det går ju över och det kommer kanske ännu bättre hus förstås. Gud så positiv jag lät nu haha:)
Men nu är det ju så att vi vill ha just det här huset och jag hoppas dom andra spekulanterna fattar att det är "vårat" hus haha :)
Hur som helst så får vi idag veta om vi får det eller inte och får se om våran plan går som vi hoppas.

Ikväll ska vi till Ludvika på hockeymatch, det är Fagersta som spelar mot Ludvika och Gert ville åka och titta lite. Han har ju själv spelat i Fagersta och känner igen många där och så kanske Ingemar kommer och tittar på matchen,  han som är en riktig hockey supporter, och då är det ju jätteroligt att träffa honom.
Ingemar är en härlig farbror som bjuder på sig själv och som man blir så glad av.
Han berättar och skrattar och han är bara så härlig!
Gert ringde honom häromkvällen och vi fick reda på att det skulle bli teater i början av december i Fagersta, vi har varit dit flera gånger förut och det är så himla skoj.
Det är teater för förståndshandikappade och dom som har något handikapp på något sätt, och dom är så himla duktiga,  och många skratt blir det.
Den här gången ska dom göra "grease" och Ingemar ska vara John Travolta :) Härligt och jag längtar!
Jag har brukat göra en påse till honom som han får efteråt med en blomma och lite godis i och ett fint kort som tack för att vi fått komma.
Lite som man kan göra när det är riktiga kändisar,  och jag tror att han tycker det är jätteroligt att få en present så där efteråt så han känner att han varit duktig :)
Jag är bara lite osäker om det finns en hiss på teatern, vi måste kolla upp det för annars kan ju inte jag komma upp till själva scenen där dom uppträder och det vore ju supertråkigt.
Det är en smal lång brant trappa vi gått i förut och det finns ingen chans att jag ska kunna ta mig varken upp eller ner där nu då jag är så mycket sämre, så jag håller tummarna för att det finns en hiss någonstans bakom scenen kanske :)

Melina ska snart gå till tåget och det innebär att hon ska ta av mig mina stumpor och jag kan ta mig in i duschen, för mig är det ju superskönt att få duscha och vara klar för dagen liksom.

Nu har jag fått hjälp av med strumporna och jag har hunnit både duscha och blåst håret och fixat mig lite, jag måste nog vara världs snabbast på det :)
I vanliga fall innan jag blev sjuk gick det förstås ännu snabbare men nu med bara ett ben är det ju lite krångligt att ta mig ut och in i duschen, men som tur är har jag min tång också så jag kan få på mig kläder utan allt för mycket krångel.

Jag har fått en tid till neurologen i Falun om någon vecka och jag ska idag ringa och fråga varför jag ska dit nu? Om det är något särskilt, för det känns som jag ju ganska nyss varit dit, även om det ju kanske var ett tag sedan då jag tänker efter.
Känner inte att jag behöver prata med min neurolog just nu om något speciellt så det är bättre att vänta tills senare känner jag. Ska höra vad dom säger då jag ringer, kan hända doktorn vill prata om något särskilt förstås och då åker jag ju dit.
Sist jag var dit så pratade vi ju om bromsmediciner och jag fick en särskild tid med en sjuksköterska som jag också pratade med.
Jag beslutade ju att inte ta några mediciner då dom antagligen inte kommer att hjälpa mig alls, och det känns ju himla onödigt att kanske bli sjuk av bromsmedicinerna istället för friskare.

Ni som inte läst mitt inlägg då jag skrev om medicinerna förut kan jag dra det lite kort för nu.
Bromsmedicinerna hjälper bara mot kommande skov som man har då man har Ms, dom hjälper alltså inte till och bromsa något som är på gång redan tex.
I mitt fall är jag hundra procent säker på att jag inte har Ms i skov eftersom jag inte har några skov utan blir sämre vartefter liksom,  och då känns det ju som att medicinen inte kommer hjälpa mig.
Kan tillägga att det är sprutor endera varje dag, varannan dag eller en gång i veckan som man ska ta, och dom som läst förut eller som känner mig vet ju att det totalt går bort.
Självklart skulle jag stå ut med det om jag visste att det kunde hjälpa mig,  men jag vill verkligen inte ta dom om det ändå inte hjälper.
Nu är det inte bara sprutorna i sig som är hemska för mig, utan det är ju det man sprutar in i kroppen också som är hemskt.
Många blir deprimerade och får influensa liknande symptom för varje spruta, och då behöver jag ju inte säga så mycket mer egentligen utan ni fattar ju att man inte vill gå runt och ha influensa hela tiden, vilket det ju faktiskt kan bli.
Deprimerad är en annan sak som jag verkligen inte tänker bli, jag är glad och pigg och älskar livet och hur skulle jag bli om jag blir deppad?
Jag skulle inte bli samma Nina,  och livslusten skulle ju försvinna och alla runtomkring mig skulle få det jättejobbigt. Nej fy då!

Min pappa hade under många år problem med just depressioner och han fick tabletter mot det.
Han började med medicin då han var riktigt ung och fortsatte hela sitt liv.
På den tiden han började med mediciner så fanns det nog inte så mycket olika terapier som det gör nu och han litade ju på doktorerna, vilket ledde till döden till slut.
Han fick så mycket olika mediciner och massor av biverkningar av dom som gjorde att han nog trodde han höll på att bli tokig till slut, så han valde att ta sitt liv.
Hemskt och så himla onödigt och ledsamt.
Jag är så ledsen över att han inte fick rätt hjälp och ledsen att han inte slapp alla tabletter som ju säkert mest dämpade hela honom.
På slutet innan han dog skulle han få gå i kognitiv beteende terapi och han såg fram emot det, men han som skulle hjälpa pappa slutade innan terapin börjat ens så pappa han bara träffa honom en gång.
Den som skulle ta över hade inte tid då utan skulle höra av sig till pappa, men det dröjde och pappa väntade varje dag och ringde själv också för att höra vilken plats han låg på, och till slut orkade han inte vänta mer. <3
Jag vet att det behövs,  och jag hoppas att många utbildar sig inom det psykologiska, för det är så många som behöver hjälp och det finns alldeles för få personer att få hjälp av.
Det behövs många många fler och jag önskar att det blir fler och fler som utbildar sig till psykologer eller kuratorer så dom kan hjälpa alla som behöver hjälp.
Det var inte ofta man såg min pappa vara glad, glad på riktigt, han var oftast neutral och varken glad eller ledsen.
Jag tror inte min pappa visste vem han var egentligen för han hade aldrig fått den chansen att veta det eftersom han inte var sig själv på grund av alla tabletter.
Det är jättemycket tabu känner jag då det gäller sånt här jag skriver om nu, men jag vill lyfta fram det lite och berätta,  och tänker inte hitta på att han dog på grund av något annat än han gjorde.

Kanske beror mycket på just pappa då jag känner så starkt att jag vägrar att bli deprimerad och jag verkligen alltid kommer vägra ta tabletter mot det.
När Melina var yngre har hon tampats med ångest och haft det jobbigt, men jag har varit så fast besluten att hon aldrig ska ta en tablett mot det, utan jobba på med det istället och fixa det utan mediciner.
Hon har verkligen fixat det ska ni veta,  och hon sa då min pappa dött att :tänk om morfar kunnat leva nu då hade jag kunnat lära honom hur man gör!
Min lilla tjej lärde sig hur hon själv fungerade, med hjälp av mig förstås och jag har ju också fått tagit hjälp så jag har vetat hur vi skulle tackla allt.
Hon har varit så himla himla duktig och jag är så stolt över henne att hon fixat alla jobbiga gånger.
Nu har hon blivit större och förstår ännu bättre än hon gjorde då hon var liten, och jag är säker på att det kommer gå bra för henne och hon vet att en av dom viktigaste sakerna är att prata.
Att man kan prata och vara i det man är i är superviktigt,  och mår man dåligt måste det få vara så, och mår man bra får man förstås vara det med :)

Livet är fantastiskt trots allt jobbigt jag varit med om under alla år, men jag lär mig hela tiden och det tycker jag är fantastiskt!

Kram på er nu och jag skriver imorgon igen och då får vi se om vi är husägare eller inte :)