Hej hej
Idag känns det inte som en god morgon och det är det inte för väldigt många idag.
Igår kväll hände en olycka där två unga killar från Söderbärke dog.
Det känns för jäkligt och så himla hemskt och jag blir så ledsen för att det ska behöva hända sånt.
Jag tänker på alla anhöriga och alla deras vänner idag och jag får hoppas att dom hittar någon inre styrka så dom orkar med allt som blir efter en sån här grej.
Usch och det finns egentligen inga ord för det som hänt.
Jag och Marielle ska åka till Falun idag och hämta hem Gert över helgen och det ska bli skönt att få hem honom och jag tror det blir skönt för honom att få komma hem lite också.
Det har gått bra här hemma fast han varit borta, det enda är att jag fått vänta med att gå in i duschen tex :) eftersom Marielle sovit länge varje dag, men det är ju förstås för att hon inte kan sova på kvällarna utan ligger vaken till morgonen först innan hon somnar.
Allt har gått jättebra och Marielle har varit så snäll och skjutsat på lillasyster och hjälpt till med saker här hemma som tvätt och lite annat och Melina har hjälpt till här hemma hon med förstås och särskilt med disken som ska i och ur. Dom har faktiskt varit duktiga båda två och det är jätteskönt.
Marielle dammsög också och det hör ju inte till vanligheten kan jag säga haha, det var inte nå jobbigt alls sa hon så det kan ju få bli hennes syssla då tänkte jag :)
Lite jobbigt måste jag säga att det är då man inte ens kan klä på sig strumporna själv och jag önskar att jag i framtiden ska kunna göra det, men det känns lite som en omöjlig uppgift faktiskt, men man ska aldrig säga aldrig förstås.
Jag skulle ju önska att jag kunde få på och av mig mina strumpor så att jag kunde gå in i duschen när jag vill, men sen då jag inte behöver ha dom här långa stödstrumporna dygnet runt längre (om två veckor tror jag) då kan jag ju sova utan strumpor och då kan jag duscha själv och vara utan strumpor tills någon kan hjälpa mig på med ett par. Längtar till dess måste jag säga.
Igår kväll tog jag sista tabletterna mot proppar också och jag hoppas nu verkligen att jag inte får någon propp, och jag hoppas jag slipper frysa så himla himla mycket då jag lägger mig så jag känner att jag skulle behöva tio täcken.
Fick ett tips häromdagen av Malin att jag ju skulle kunna prova en värmedyna i sängen, haha att jag inte tänkte på det själv?
I fyra veckor har jag ju frusit nu men jag tror nog jag tänkt att det går över snart och så tog det ju några veckor innan jag fattade att det kunde ha med tabletterna att göra:)
Det känns som att jag är ledsen idag efter det hemska igår och det kommer nog sitta i, jag känner inte alls som i vanliga fall då jag sitter och skriver på morgnarna att orden bara flyter på liksom.
Men det är ju inte så konstigt förstås.
En konstig grej och lite läskig är att rykten går så himla snabbt här, oavsett vad det gäller så känns det som att alla får reda på allt i en ruskig fart.
Det känns lite som att facebook är som en riktig skvallertidning liksom och igår kändes det som att inte ens dom anhöriga visste något snabbare än vad alla på datorn visste.
Lite läskigt att det är så faktiskt, men igår var det ju samtidigt sån ovisshet vilka som hade klarat sig och inte, och självklart var det bra att det kom fram så alla visste vilka som överlevt och inte.
Men ändå tycker jag det är lite knepigt hur det blivit.
Det blir ett väldigt kort inlägg idag känner jag då mina tankar är lite var stans och jag kan inte riktigt fokusera.
Jag kände bara en av killarna i bilen och jag är förstås jätteglad att han lever, men man blir att tänka på hur och varför och tusen tankar så även om jag är glad för det så är jag ju jätteledsen för dom andra som inte hade den turen.
Det blir att påminna mig om olyckan för många år sedan (1988) då det var många killar som dog på sjön här i Smedjebacken.
Jag var på Rhodos när det hände och jag köpte en dagstidning hemifrån en dag och på framsidan såg jag min Patrik, och han var försvunnen.
Usch jag minns att jag ringde hem och min mamma låtsades som att ingenting hade hänt.
Hon trodde väl att min resa skulle bli förstörd då, men det hade den ju blivit redan eftersom jag läst i tidningen.
Hemskt var det och dom dagar jag hade kvar där var inte roliga alls, jag ville bara hem.
Jag hade varit tillsammans med honom alldeles innan jag for till Rhodos och han var en jättegullig kille och han och hans kompis och min kompis hade farit iväg med en husvagn och fiskat och haft det skoj och alla bra minnen dök ju upp då. Nu känns det som den olyckan kom tillbaka lite genom den här olyckan igår och det är så sorgligt verkligen och ledsamt att det ens ska hända sånt.
Vi får tända många ljus här och tänka på alla inblandade och bara hoppas på att det inte händer några mer olyckor och hemskheter, och helt bara vara i det som är. När man är ledsen så är man och är man glad eller arg så är man det med. Inte så lätt alltid men det finns liksom inget att välja på förutom att försöka spela teater utåt då och låtsas vara något man inte är.
Jag hoppas alla har någon att prata med efter en sån här grej men det verkade finnas i söderbärke vid församlingsgården dit man kan gå då man slipper vara själv i alla tankar.
Kram kram och jag skriver på måndag igen och då kanske orden kommer av sig självt igen <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar