Det är så himla viktigt att få tycka och tänka som man gör !

Hej och god morgon på er!

Min fina Melina

Jag har idag hunnit varit in i duschen och fått hjälp av Melina att få på mina stödstrumpor innan hon skulle gå till tåget för att åka till skolan:)
Superskönt att få vara klar liksom och kunna få känna sig färdig för dagen.
Igår blev det inte så och jag kände mig verkligen trött och hängig hela dagen.
Låter konstigt hör jag ju då jag skriver,  att det inte borde ha med duschen att göra men faktiskt har det det för mig!!
Jätteviktigt är det för mig och jag känner mig så mycket piggare och fräschare då jag kan duscha och göra mig klar direkt jag vaknat på morgonen.

London, European Bartender School

Marielle som blivit sminkad av Sandra.

Imorse då jag kollade min facebook sida så hade bartenderskolan i London lagt ut några nya bilder, och Marielle var med på två stycken och jag är så himla himla glad för hennes skull.
Härligt att hon tordes åka iväg alldeles själv och igår kväll pratade vi i telefonen och då satt hon på en pub alldeles intill där dom bor med en tjej från Danmark och pluggade:)
Det verkar verkligen som en tuff kurs hon är på och idag ska hon ha ett stort prov, redan andra dagen haha, ingen rast blir det där kan jag tro men superbra verkar allt och hon kommer att lära sig massor.
Härligt för henne att få nya vänner också, det kan ju bli vänner för livet!

Jag skrev igår om att jag skulle ringa och påminna och tjata om min rullstol och den hjälp jag behöver ha, men jag hamnade vid en telefonsvarare. Dom har alltid ringt upp direkt dom kunnat förut om man hamnat vid telefonsvararen,  men igår ringde ingen så jag måste väl ringa idag igen och hoppas att få prata med någon.

Imorgon är det bara en vecka kvar tills jag ska operera mig, gud så tiden går fort:) och tills dess vill jag ha ordning både men min rullstol och så det som ska ordnas här hemma tills jag kommer hem efter operationen.

Jag kommer att behöva klossar under soffan så den kommer upp högre än den är idag, även om den är ganska hög redan nu. Jag har supersvårt att ta mig upp ur den då jag suttit en stund redan nu och efter operationen kommer det ju att bli ännu värrä.

Jag har också sagt till att jag behöver någon hjälp till sovrummet så jag kan lägga mig i sängen själv och slippa få hjälpt upp med benen som jag ju redan nu behöver hjälp med ibland.
Efter operationen kommer jag absolut inte att kunna lägga mig själv, och för att få med mig benen upp och inte bara överkroppen så behöver jag något att dra i kanske.
Jag har ju ingen koll på mina ben och efter operationen så kommer dom ju att vara svagare än svagast, och jag får inte belasta det ena benet.
Jag tror att jag behöver något som jag kan dra mig upp med då ju mina armar är starka än så länge:)

När jag lagat mina höfter förut så har jag ju haft ett ben som fungerat och tagit hjälp av det för att få med mig det lagade benet, men nu går ju inte det den här gången,  så jag är lite rädd för att det kommer att bli väldigt besvärligt och att jag inte kommer att kunna klara mig själv alls.

I sex veckor ska jag inte belasta det lagade benet den här gången,  så det är ju mycket kortare än dom andra gångerna och det känns skönt. Sex veckor är nog förstås en ganska lång stund att inte kunna klara mig själv alls,  då jag ju är van att klara mig själv även om det är svårt och jobbigt ibland.

Hittade på det här gamla fina kortet på Melina

Ja tänk så annorlunda livet kan bli, att man inte kan klara sig helt själv som man alltid gjort och trott att man alltid skulle kunna göra.
Man har verkligen tagit mycket för givet och inte tänkt på alls vad som skulle kunna hända om man blev mer sjuk än man varit.
Jag har nog tänkt att jag haft mitt redan jag, eftersom jag hade cancer då jag var yngre, men riktigt så blev det ju inte.
Jag är hur som helst glad för att jag är jag och för att jag tar det mesta positivt och jag sitter inte här hemma och deppar ihop på något sätt faktiskt.
Jag kan förstås bli ledsen och frustrerad och arg ibland men det är inte alls så ofta och inget jag ens känner av på något sätt.
Jag liksom lever i nuet och vill ha det så bra som det går och så att alla andra runtomkring mig har det bra.

Jag kan förstås bli lite irriterad här hemma då jag känner att det mesta ligger på mig fortfarande och att jag måste tjata om mycket, men Gert tycker inte att jag tjatar när jag säger till vissa saker så jag får fortsätta att tjata:)
Nu är det ju jag som känner att jag tjatar och det är ju min känsla jag måste jobba med eftersom han säger att jag inte tjatar.  Han tycker det är bra att jag säger till:)
Jag vill ju egentligen inte behöva säga till alls utan vill ju att han och alla andra i familjen ska förstå av sig själva, men så enkelt är det då verkligen inte!
Det har ju inte varit så enkelt någongång, inte före innan jag blev sjuk heller så jag får försöka jobba med mina egna känslor i allt och inte ge mig själv dåligt samvete,  och inte heller bli irriterad då det ju faktiskt måste få vara så som det är.
Vissa saker tycker jag ändå att andra än jag här hemma skulle kunna se att det behöver göras.
Jag tycker ju att det är ganska fantastiskt att det tex bara är jag som ser att toaletten behöver städas haha:) men dom ser säkert det dom med, men tänker att någon annan fixar det. (jag kanske?)
Lite typiskt och jag tror att många mer än jag har det lika och känner lika.

Det som är bra och bäst här hos mig är att jag säger vad jag tycker och känner hela tiden.
Gert har under åren lärt sig att det är så det måste vara för annars behåller man massa känslor och tankar inuti sig,  och man kanske går runt och är sur helt i onödan.
Jag tycker och vet att man måste få ur sig det man tycker så man slipper släpa runt på dom känslorna dag efter dag.

Jätteviktigt verkligen men jag hade nog inte varit så nu om jag inte haft det jobbigt med mina förra förhållanden, jag har verkligen lärt mig av dom hur jag inte vill att det ska vara.
Gert får vara jätteglad över att jag haft det så förut, för nu har ju han och jag det så himla bra.
Vi kan prata om allting och båda tycker att det är superviktigt att ta tag i allt på en gång så slipper det bli ett större problem än det är.
Nu har det ju verkligen inte varit så jämt och vi har fått jobba på med det förstås,  men nu efter allt jobb så har det verkligen blivit superbra och vi har fått belöning för jobbet, ett bra förhållande och ett bra liv.

Många lever nog på så som jag gjort förr om åren.
Man tycker saker men man säger inte dom för att man inte törs riktigt,  och till slut har man samlat på sig så mycket saker som man tyckt under flera år,  som man inte tagit upp och när gränsen är nådd så slänger man ur sig alla saker till den andra som inte förstår något alls!
Det är ju faktiskt så att om man inte berättar för den andra hur man känner och tycker så har ju den personen ingen chans att få ändra på sig. Jag menar inte att personen ska ändra sig totalt, men om han gör något man blir ledsen av tex så kan han ju inte veta det om man inte säger till.
Det är jätteviktigt och jag är säker på att många förhållanden skulle kunna räddas bara genom att man kan prata om allt.
Jag kunde prata tyckte jag med min förra man också, bara det att efter ett hundratal gånger haha nej då jag överdriver nog lite nu men väldigt många samtal blev det, så insåg jag att han faktiskt aldrig lyssnade på mig.
Han var expert på att låtsat och veta vad han skulle säga för att jag skulle gå på det och orka ett tag till. Låter hemskt men så var det verkligen. Jag orkade ett tag till. Jag pratade med min mamma någon gång om hur jobbigt det var, men fick då bara höra att man faktiskt fick bita ihop lite!
Ja jag hade det inte så lätt att vakna till men jag hade som tur var min bästa vän Elenor som lärde mig vad man faktiskt inte alls behövde orka eller stå ut med.
Jag kunde tex säga till om en sak som han behövde hjälpa till med och han lovade att på fredag skulle han göra det,  och så skulle han göra det varje fredag. Då första fredagen kom så hade han ingen aning om vad vi bestämt och förstod ingenting.
En liten störning eller kanske en stor, jag vet faktiskt inte men något fel måste det varit.

Han skyllde ofta på sin tinnitus och att det var därför han inte kom ihåg?
Ja mer behöver jag nog inte skriva om just det,  men det var synd att jag inte vaknade upp tidigare och insåg att han bara ljög om allt och låtsades.
Ett sånt förhållande önskar jag ingen och jag är så glad att jag lärde mig av honom att det inte ska vara så.
Han var väldigt duktig på att dupera och få mig att tro på honom och han använde gärna fina ord så att det skulle låta bra.
Tänk hur enkelt en människa kan få en annan människa att tro på sig, genom att kunna prata bra och tänk så många som kan göra det!

Så fort jag pratar med eller hör en vältalig människa blir jag på min vakt faktiskt,  och vet att många av dom som kan prata bra inte alls vet vad dom pratar om egentligen.
Min förra man kunde allting och om man pratade om sjukdomar eller reparationer av en bil så var han expert på allt,  och jag känner så här efteråt inte hur jag stod ut en enda dag ens?
Konstigt och hemskt elakt att ta över mitt liv från dag ett känns det som.
Hemskt att jag inte hade något liv alls som var mitt utan att jag fick tycka och tänka som honom för att det var så det var eller hur?
Just dom orden eller hur? har jag väldigt svårt för. Han sa alltid så efter meningarna eller hur,  för att jag inte skulle kunna säga något annat. Jag kunde förstås säga vad jag tyckte men det fanns inte i mitt huvud under många många år då jag måste varit totalt hjärntvättad och inte fanns.

Ibland har jag hört Gert säga eller hur efter en mening till pojkarna,  och då efteråt säger jag till honom att han inte får säga så för dom behöver ju inte tycka som han utan måste ju få tänka till själva:) Han själv har ju inte tänkt på vad han sagt men jag har ju förklarat att jag verkligen är allergisk mot dom orden:)
Det har inte hänt ofta men några gånger har jag hört dom orden men aldrig till mig faktiskt.

Jag träffade honom då jag var 18 år och så här efteråt förstår jag ju så bra hur det gick till.
Han var 24 och jag gick på allt från första början.
Han berättade så mycket lögner som jag gick på, jag gick verkligen på allt han sa.
Det berodde förstås på att jag var ung men jag var ju kär också så självklart gick jag på allt.
Jag är så glad över att jag till slut vaknade upp och insåg hur ett vanligt bra förhållande skulle se ut och inte förrän då bestämde jag mig på riktigt!
Jag har Elenor att tacka för så mycket och utan henne vet jag faktiskt inte hur mitt liv skulle sett ut. Jag hade förstås vaknat till själv så småningom men det hade ju kunnat ta lång tid och man vet inte hur jag mått då.
Jag flyttade från honom två gånger innan den sista gången, så någonstans har jag ju varit på gång själv och förstått lite före den sista gången.
Osäkerheten och tryggheten gjorde att jag tog tillbaka honom och trodde då att han skulle ändra sig eftersom han lovade och lovade och förstod mig så bra:) Alltihop var ju bara ett skämt när man så här efteråt vet bättre och nu skulle jag aldrig kunna hamna i samma situation som jag var i då eftersom jag vet vad och hur jag vill att det ska vara.

Aldrig skulle någon få bestämma över mig mer,  och jag tänker inte heller bestämma över Gert och vad han känner och vill.
Vi är ju olika individer och människor och vi måste få vara som vi är och känna som vi känner och inte som någon annan känner!

Supeviktigt och jag vet att jag skrivit det här förut säkert flera gånger men det blir ett återkommande ämne säkert ganska ofta då jag känner att det är så himla viktigt.

Ibland känner jag att jag nog borde vara en sån som hjälper andra människor i jobbiga saker, så att alla kan få må bättre och kanske hjälpa dom att få förstå att dom kan tycka och känna som dom gör och inte som någon annan.
Jag tror faktiskt att det är ganska vanligt att många har det så som jag haft det och mindre vanligt att ha det som jag har det nu.

Jag har växt i mig själv under åren som varit och jag har fått självförtroende och tror på mig själv och tror på vad jag känner och vill.
Även om jag tror att jag skulle kunna passa som en livscoatch lite grann så vet jag samtidigt att jag inte skulle orka sätta mig och plugga igen,  och så skulle nog det jobbet inte vara så bra då jag är säker på att jag skulle ta med mig jobbet hem och det är inte bra alls.

Min man Gert har hockeyn som ett av sina största intressen,  och det har varit ganska mycket med det nu ett tag.
Vi ska ju sälja vårat hus och behöver fixa klart lite här hemma innan vi kan sätta ut huset till försäljning så tiden har inte riktigt räckt till för honom och han känner sig lite stressad över det.
Jag kan inte hjälpa till så mycket jag,  förutom att plocka och slänga det som ska slängas.
Gert har också fått mer och lite krångligare sysslor på sitt jobb som han behöver fokusera på, så igår bestämde han att han skulle ta en paus med hockeyn så det slipper kännas som att han inte hinner något alls.
Ganska många timmar i telefon har det också kunnat bli,  och då har det bara varit hockeyprat:)
Jag är säker på att han tog ett bra beslut och när det blivit lite lugnare så kan han ju börja med hockeyn igen.
Det är inte så att jag sagt till honom att han måste sluta med det utan han har själv fått känt efter även om jag ju märkt på honom att han inte alls varit på samma planet som oss andra ibland.
Hans planet har varit ishallen:))
Svårt när det är så himla roligt för honom att vara där nere och prata med alla killar och hjälpa till med allt han gjort under många år nu men det kommer bli bra för honom att ta det lugnt ett tag och sen hjälpa till igen då han känner för det.
Vi har bestämt att vi inte ska skynda oss med huset, men när man väl bestämt sig så är det svårt att låta bli att skynda på,  för då vill man ju liksom göra det direkt.
Vi har kollat runt lite på lägenheter i datorn och ringt runt men är ju svårt då man inte kan tacka ja,  eftersom ju huset måste bli sålt först.
Helst skulle vi ju förstås vilja ha ett enplanshus så jag kan ta mig överallt och inte behöva hindras av trappor eller steg:)
Väldigt spännande känns det och jag hoppas verkligen att vi hittar på något bra och fint ställe och något bra för mig som inte kan gå.

Mycket händer i vårat liv och en förändring behöver inte alls vara fel utan kan bli superbra för oss alla och om vi hamnar i en lägenhet så får vi mycket mer tid för varann och slipper en massa måsten som snöskottning och gräsklippning:)

Livet kan faktiskt vara riktigt fantastiskt!

Kram på er








.