Nu är det nära

Det här är Lagon och Nimbus som var världens finaste och snällaste hundar 

Hej och god morgon!

Idag är det en vecka kvar bara tills jag ska operera mig!

Eller en vecka tills jag ska läggas in kanske jag ska rätta mig själv med. Jag ska opereras på torsdag nästa vecka:)

När man först får reda på vilken dag man ska operera sig så känns det ju ganska avlägset då det är flera veckor kvar, men som alla andra gånger så går dagarna så himla snabbt och helt plötsligt är det som nu bara en vecka kvar och det är inte förrän då och nu som det känns verkligt!

Den här känslan som jag har nu i kroppen känner jag igen från dom andra gångerna och nu kommer dagarna gå alldeles för fort och jag kommer att vilja stoppa tiden:)

Lite nervös och lite oro känner jag den här gången, mer än jag känt förut men så är jag ju också äldre nu och blir kanske lite mer harig för varje år haha:)

Lite oroligt känner jag mig då jag ju inte vet hur mina ben kommer att fungera efter operationen. Lite orolig över att dom ska få mycket spasmer efteråt och då kommer det inte att bli lätt då jag ju inte kan styra dom alls, och så är jag nyopererad och rädd om min lagade höft.

När jag var till Falun för att prata om operationen så frågade jag narkosläkaren hur det blir med mina spasmiska ben, men hon sa att man får muskelavslappnande medel i samband med sövningen. Så under operationen borde jag inte rycka eller så, för då blir det ju inte så lätt för doktorn att laga mitt dumma ben:)

En sak till som jag blir lite orolig över är ju att jag inte har blodcirkulation som jag ska i benen nu då jag inte kan gå, men med stödstrumpor och så sprutor i magen ajajaj,  varje dag så hoppas jag att jag inte får någon propp i benen. 

Jag verkligen totalt avskyr och är livrädd för sprutor och dom sprutorna man får i magen varje kväll kommer som alla andra gånger vara det jobbigaste av allt! Pust,  och jag önskar verkligen att jag  bara kunde slappna av och veta att det ju inte är farligt alls, men lik sjutton så är jag nervös och får ångest över dom varje gång. 

Jag har fått sprutor i tio dagar och då har jag också haft ångest i tio dagar, inte klokt!!

Eftersom jag inte kan röra mig som jag gjorde innan jag vart sjuk så kan ju hända att jag behöver ta sprutor fler dagar än tio, och då får jag ju lov att stå ut med det förstås,  men jobbigt måste jag säga att det kommer att bli.

Det står i papperen också att när man kommer hem från sjukhuset ser dom helst att man tar sprutorna själv i magen?! Dom är ju galna säger jag då, för det tänker jag verkligen inte kunna göra!

Jag behöver ha någon som kommer hit och ger mig sprutan varje dag och så får det lov att bli. 

Gert tar ju sprutor på sig själv en gång i veckan han och kan det jättebra, han är verkligen superduktig tycker jag. Men han får inte ta sprutorna på mig för då kommer jag att vara arg på honom hela tiden och det är ju inte så bra haha:) Det är bättre med någon annan så jag inte kan vara arg på den stackars personen som måste ha att göra med mig då:)

Jag har ofta och jämt tyckt att dom med diabetes är så himla duktiga med sina sprutor, men dom har ju inget val för om dom inte tar sina sprutor så är det ju jättefarligt. 

Dom är hur som helst så himla duktiga och modiga som tar sina sprutor varje dag och ibland många gånger om dagen. Jag har ofta känt att jag haft tur som inte fått den sjukdomen, men tycker synd om dom som måste gå igenom allt det som ju jag skulle tycka var hemskt.

 

Helt otroligt egentligen att jag fortfarande ska vara rädd för sprutor. Efter att jag genomgått så himla mycket jobbigt så är jag ändå rädd för små sprutor? 

Knepigt men jag har nog för många år sedan bestämt mig för att aldrig vänja mig med dom, och så har det blivit!

Alla har ju sagt till mig att jag vänjer mig till slut eftersom jag fått gå igenom så mycket, men jag har verkligen aldrig vant mig och tycker fortfarande att det är lika jobbigt som det var då.

När jag hade cancer så var det mycket provtagningar och många jättejobbiga prover som dom tog i både ljumsken och på själva tumören som satt mellan hjärtat och lungan. Dom gjorde också benmärgsprov långt ner i ryggen, usch det var inte skoj alls.

Jag fick en portacat inopererad, och i den fick jag medicinen,  och det var där dom tog proverna, så dom slapp sticka mig i armarna överallt då jag ju är jätte svårstucken. 

Mitt gamla tittskåp

Jag har alltid känt att jag vill spara saker och ha kvar som minnen från den jobbiga tiden då jag var sjuk, så jag gjorde ett litet tittskåp förut där jag sydde fast lite av mina prylar. 

Egentligen skulle jag haft ett jättestort skåp om jag sparat på allt, och vissa saker,  som en liten pump som satt i mitt ben efter en av mina operationer,  har jag i en låda i källaren som ju också borde fått sitta tillsammans med dom som sitter där redan.  Men  jag behöver göra ett mycket större och förstås ett nytt skåp om allt ska få plats. Det var jättemånga år sedan jag gjorde det här som syns på bilden:)

När jag opererat mina höfter har jag inte fått behålla mina trasiga leder, som jag ju velat ha kvar:) för dom skulle skickas iväg på provtagningar och sånt men min portacat fick jag behålla efter operationen och den sitter också i skåpet.

Den hjälpte mig jättemycket och det var underbart att slippa bli stucken och stucken, det behövdes bara ett stick i den dosan och så var det liksom klart. 

Jag använde förstås emla kräm då med för att bedöva där dom skulle sticka,  eftersom det var en grov nål, nästan som en tjock fiskekrok(den syns på bilden) som dom skulle stoppa in i dosan och genom mitt skinn för att kunna ta prov. 

En härlig uppfinning tycker jag och den är och har jag varit tacksam över många gånger. 

Man fick bara ha den kvar i fem år så jag har tyvärr fått lov att ta bort den, men den har betytt mycket för mig under tiden jag hade den.

Jag scannade in bilderna på min mormors hundar imorse,  dom har inte funnits på många år nu, men dom har betytt mycket för mig och dom var verkligen världens snällaste hundar.

Många eller dom flesta tyckte på den tiden och kanske än idag vad vet jag,  att det var en ful hundsort. "Smala och spinkiga och fula" fick man ofta höra faktiskt, men gud vilka underbara och fina hundar dom var. Jag älskade dom och gör fortfarande förstås även om dom inte lever idag.

Nimbus blev min systers hund och Lagon var liksom min;)) 

Supermysiga och härliga var dom.

När jag eller min syster sov hos mormor hade man Nimbus liggande vid huvudet för han ville inte ha för varmt,  och Lagon låg under täcket han:) Jag hade fullt sjå då jag var liten,  för jag var rädd att inte Lagon skulle kunna få luft där under så jag höll upp mitt täcke litegrann:)) Sov nog inte riktigt riktigt då kanske haha:) Men jag minns att jag la någon sak också som skulle hålla upp täcket, så jag höll inte upp med handen hela tiden:)

Härliga och fina hundar och efter att ha känt dom så är det verkligen min favoritsort. 

Jag började skriva tidigt imorse och nu är klockan över nio redan, jag vet då inte vart tiden tar vägen då jag sätter mig vid datorn. 

Det har varit strömabrott också så jag kan ju skylla på det lite grann då också eftersom det sinkade mig lite:))

Igår då jag satt och skrev blev det ett jättelångt inlägg så idag tänker jag ge mig här faktiskt.

Det är ju inte meningen att det ska ta en timme att läsa:) haha nej då men ni förstår nog.

Ha en jättebra dag idag alla. Jag har Melina hemma idag då hon har en ledig dag från skolan, så vi får ha en riktigt mysdag här hemma och vi kan längta efter Marielle båda två samtidigt,  men det gör vi ju hela tiden ändå försås.

På tal om Marielle så pratade jag med henne en kort sväng igår kväll och hon hade prov idag med,  med nya drinkar hon skulle kunna:) 

Hon kommer lära sig massor på sin kurs och det verkar som dom kör hårt med eleverna där,  så mycket plugg blir det. 

Hon verkar iallfall ha superskoj och det är ju kanonbra och härligt och jätteviktigt!!

Det är så härligt för henne att få nya vänner,  och igår då jag pratade med henne hade hon och en tjej från Danmark och en kille från England varit och käkat tillsammans:) Härligt och inte klokt vad jag är glad för hennes skull. 

Kan tala om bara att det blir lite småsvårt för mig att kunna prata engelska flytande då hon ju bara pratar engelska i telefonen nu för tiden haha:) Superhärligt och jag är så glad för henne skull!!

Kram kram