 |
| Jag och min kusin Daniel pussas lite. |
Hej och god morgon på er alla.
Jag har varit vaken ganska länge och hunnit duscha och är nu klar för dagen:)
När jag kollade in på min facebook sida såg jag att min Marielle fixat lite med min blogg, så nu är det på väg att bli lite uppdatering tydligen haha och kanske lite mer snits på den när det blir klart.
Ska prata ihop mig med henne då hon vaknar och fixa till det lite mer så blir det alldeles säkert jättebra:)
Har haft några dagar med mycket funderingar och lite oro, oro över operationen som snart ska bli av, äntligen!
Jag hade ju kunnat få operera mig för länge sedan men jag har själv valt att skjuta upp det då jag känt att jag kunnat stå ut med smärtan ett tag till.
Nu kan jag också stå ut med smärtan som är i vänster ben, men det är höger höft som ska lagas.
Ja det låter nog lite konstigt att jag har ont i vänster men opererar höger:)
Jag kan inte stå ut med att den hoppar ur så fort jag böjer mig lite, det gör så jätte jätteont och är så otäckt så fy då. Jag ska alltså inte laga höften som gör ont utan den som hoppar som den vill:)
Det ska bli skönt förstås att få den fixad så jag kan känna mig mindre orolig över att det ska bli så tokigt som det blivit nu fem gånger, ja jag håller räkningen och vet exakt vart det hänt varje gång. Hemskt som tusan och jag vill inte att det ska bli så mer.
Jag brukar inte oroa mig för operationer, men jag är ju i ett lite annat läge nu den här gången kan jag ju säga.
Jag har alltid varit jättelugn innan operationerna ända tills jag ska lägga mig på operationsbordet:), och då är det ju liksom försent för då är det ju dax liksom:)
Jag har och är ju väldigt rädd för sprutor, så jag har inte velat ha något lugnande innan operationerna för då har jag ju vetat att jag måste få en spruta haha.
Jag har väl helt enkelt bestämt mig för att slippa en extra spruta så jag har lyckats vara lugn, tänk vad en spruta kan göra med mig! :)
Förr har jag ju kunnat gå på benen som vanligt även om jag haft ont, och nu kan jag knappt gå, så jag känner mig orolig över hur det kommer bli efter operationen.
Jag har också väldigt dålig balans så det känns också som en oro, för jag vet inte hur det ska gå att bara gå på ett ben efter operationen och jag är vinglig nu med två ben och hur ska det då bli med bara ett ben?
Mina ben och särskilt fötterna är iskalla hela tiden och jag har svullna tjocka vader och fötter så jag känner mig lite orolig för proppar och andra komplikationer som kanske kan bli efteråt.
På tisdag nästa vecka ska jag träffa doktorn och narkosläkaren och dom ska ta prover och lite sånt, så jag ska prata ihop mig med doktorn och få se vad han säger och tror.
 |
| Det var lite lättare då jag var liten:) |
Jag oroar mig ganska mycket för hur det ska bli då jag kommer hem och inte kan klara mig själv. Jag ringde kommunen för att fråga hur jag kan göra om jag behöver hjälp när jag kommer hem, och det skulle inte vara några problem alls att få hjälp, bara det att det kostar upp till 1700 kronor per månad! Jag som är sjuk har ju inte särskilt mycket pengar som det är nu redan, och då ska jag kanske få lov att betala så himla mycket för att kunna klara mig. Det är ju inte mycket alls egentligen förstås men för mig som inte har dom är det ju på tok för mycket:)
Jag tycker förstås att det ska kunna vara gratis för vem vill ha hemhjälp liksom?, men det känns faktiskt lite som att när man blir sjuk så ska man inte bara drabbas av sjukdomen utan man ska liksom få det sämre i hela livet pga det:)
Konstigt för man väljer ju inte att man vill bli sjuk, utan man får liksom bara ta det man får.
Eller som jag tror, man får så mycket man orkar!
Jag får helt enkelt vara och känna mig lite hedrad över att ha fått Ms nu, jag har fått det för att jag orkar! Haha ja det låter lite konstigt men jag försöker tänka lite så, för jag tror att det är rätt inställning för att orka:)
Dom som sitter och bestämmer reglerna borde vakna upp lite och förstå att man faktiskt inte väljer att bli så här sjuk, och att det inte borde vara sån skillnad på inkomsten före och efter man blivit sjuk.
Vem som helst kan ju drabbas av vad som helst och det borde ju alla veta, men jag tror nog att många tror att dom är odödliga och att det där kan inte drabba mig.
Jag är iallfall ett levande bevis på att det faktiskt kan drabba vem som helst!
 |
| Lite svårt att tro att jag blev en skötsam tjej:) |
Jag var en skötsam tjej och är ju fortfarande, som inte drack eller rökte, jo jag dricker ett glas vin ibland men det är väldigt sällan.
Jag fick trots att jag var ordentlig först cancer i Hodkins 1991, och nu Ms i år.
Jag fick nog Ms för flera år sedan men har inte förrän i år vetat vad det varit.
Med andra ord spelar det inte någon roll hur skötsam man är, man kan som i mitt fall faktiskt få både cancer och andra sjukdomar.
Nu menar jag inte att alla ska oroa sig för att dom kan bli sjuka, men jag tycker att dom som sitter och bestämmer reglerna skulle ta med det i beräkningen och förstå att man inte bestämmer själv att man ska bli sjuk.
Nu finns det förstås en del människor som inte vill jobba och kanske blir lite sjuka med både det ena och det andra, men man kan ju inte döma alla människor efter dom.
Jag vet då jag läste min journal för något år sedan att jag faktiskt blev ledsen när jag läste att min dåvarande doktor tyckte att jag var en väldigt orolig patient!
Sorgligt faktiskt att han tyckte så, för självklart var jag ju orolig då min kropp inte fungerade som den skulle, och nu i efterhand så hade jag ju all rätt att vara orolig för jag kände ju att allt inte stämde och nu kan jag inte gå!
Den doktorn har ju nu förstått vad jag har för sjukdom och jag hoppas verkligen att han lärde sig att inte döma någon och jag hoppas att han kommer lyssna mycket bättre på sina kommande patienter.
Om jag skulle haft honom kvar som doktor är jag säker på att han aldrig tvivlat mer på mig men jag ville inte ha honom som min doktor mer, utan bytte.
Det var faktiskt lika då jag fick cancer, att ingen lyssnade och trodde på mig och hur jag kände, det var så himla skönt när jag väl fick reda på vad jag hade så dom som inte trott på mig kanske fick vakna upp lite och faktiskt tro på mig.
Jag känner ju min kropp allra bäst och under åren har jag inte riktigt förstått det, men nu lyssnar jag på signaler och min kropp och jag kommer inte att låta någon säga att det inte är som jag säger utan det är jag som vet bäst och så är det.
 |
| Jag och min lillasyster Angelica |
Ibland har jag känt som att dom trott att jag hittat på eller överdrivit, men jag vet nu att jag ska stå på mig och kämpa på i alla lägen för jag ljuger inte och jag överdriver inte ens det minsta!
Så som jag känner, så är det faktiskt:))
Nog om det nu, men skulle kunna skriva hur mycket som helst om det verkar det som:)
Idag ser det ut som att det blir en fin dag igen, härligt!
Även om jag inte är ute så mycket så är det så härligt med fint höstväder och här där jag sitter i soffan, så ser jag vårat jättestora rönnbärsträd riktigt stråla i solen redan nu och klockan är bara åtta:) Härligt!
Det finns så mycket i livet jag är glad över och även om mitt liv verkligen inte blev som jag trott så har jag ett jättebra liv.
Jag har fått kämpa på lite mer än andra som varit friska, men det har gjort mig till mig och jag är så himla glad över det.
Glad över att jag hittat på självaste Nina på min långa resa och än är den ju inte slut än, min resa kommer ju att vara hela livet och jag hoppas att det kommer vara många år kvar på den resan:)
Ha en härlig dag alla
Kram på er:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar