 |
| Orkideér är enda blomsorten som trivs hemma hos mig |
Hej och god morgon!
Idag är en viktig dag för mig, en dag som jag verkligen sett fram emot.
I fredags var det ju hit en tekniker som lagade min broms på rullstolen som varit trasig i några veckor, och idag ska det komma en annan som ska höja min rullstol så att jag kan sitta bättre med mina långa ben:)
Hela helgen har jag nu fått vänja mig med att kunna bromsa ordentligt igen och det är verkligen viktigt att kunna göra det märker jag ju så inte rullstolen åker iväg då jag ska sätta mig i eller resa mig ur den:)
Superskönt ska det bli att få sitta bra, äntligen måste jag säga.
Jag har sagt till många gånger att jag behöver hjälp att ändra, men det har tagit många månader för att få hjälp så jag hoppas verkligen att han kommer idag.
Jag har suttit jätte illa i min rullstol ända sedan jag fick den.
I början kände jag inte det riktigt, men efter att jag fick så himla ont i ryggen och blev så trött i ryggen så insåg jag att det inte var riktigt riktigt. Jag har inte heller fått stöd under benen som det ska vara så när jag är ute och åker och det är gupp, vilket det ju är lite överallt så åker benen hur som helst i stolen och jag måste anstränga mig för att hålla dom på plats.
Jag har ofta ett spännband runt benen så jag vet att dom håller sig stilla, men det är ju inte meningen att man ska behöver spänna fast dom tycker jag:)
Det är ju inte heller meningen att jag ska bli helt slut av att åka rullstol och jag fick liksom nog efter våran Gotlands resa, så nu äntligen ska det bli bättre!
Jag ska ju också få min nya bil fixad efter mig och min rullstol så det är viktigt att rullstolen är precis som den ska för att dom ska kunna ställa in roboten efter den.
Det är lika med såna här saker som med allt annat när man blir sjuk, att man måste strida för det man behöver och för sig själv.
Nu har jag en bra arbetsterapeut förstås och har fått jättebra hjälp med allt, men just rullstolen har jag känt att jag inte fått hjälpt tillräckligt med, och att det tagit sån himla lång tid.
Men man ska inte gnälla utan nu är jag ju superglad att det äntligen kommer att bli ordning och att jag kommer kunna åka bättre och sitta stadigare och känna mig mer säker i den än jag gjort.
Det kommer att bli mycket lättare för mig att ta mig fram och över saker om jag sitter stadigt och har balans ordentligt med hjälp av hela min kropp.
Eftersom det finns så många hinder överallt för oss i rullstol så känner jag att det är viktigt att jag lär mig massor av knep så jag kan ta mig fram överallt, eller iallafall nästan överallt:)
Idag är det måndag och det känns väldigt väldigt nära min operation nu, inte imorgon men nästa dag ska jag läggas in så det är bara idag och imorgon jag har kvar hemma nu innan.
Gud så himla fort dagarna går känner jag, dom bara rusar iväg.
Nu är det väl mest att jag känner så bara för att jag vill stoppa tiden lite grann, men efter operationen kommer jag att vara så himla lycklig då jag vaknar för då vet jag ju att det är klart:)
Det brukar ju göra ganska ont efteråt men jag brukar faktiskt strunta i det eftersom jag är så himla glad bara att det är klart.
Eftersom jag inte opererat mig på några år så blir det lite spännande att se hur det blir efteråt den här gången, och så är jag i Falun så det är nära hem sen.
Eftersom jag har väldigt annorlunda känsel i benen nu med min Ms så är jag lite orolig över att det kommer att kännas hemskt efteråt förstås, men det kan samtidigt kanske knappt kännas alls eftersom jag ju inte har så mycket känsel nu.
Min känsel är väldigt konstig och det är ju ingen som kan säga hur det blir efteråt, jag får helt enkelt vänta och se bara och hoppas på att det känns normalt och inte en massa konstiga känslor som jag ju vet att jag inte har.
Jag satt tex häromdagen vid köksbordet och det kändes som att jag var barfota, men jag visste att Melina hade satt på mig strumporna en stund innan. Jag var ändå tvungen att titta ner för att se hur det var på riktigt och alldeles riktigt så hade jag strumporna på mig.
Väldigt ofta måste jag titta efter då det känns på ett sätt eftersom jag inte riktigt vet och så är jag lite osäker på minnet också, eftersom jag känner ofta att jag inte minns allt jag ska minnas.
Det är ju vanligt då med min Ms, att minnet kan blir lite dåligt, så jag löser ganska mycket korsord och känner att det är jättebra träning för mig.
Jag har ju opererat mig i Göteborg dom andra tre gångerna jag lagat mina höfter och jag har haft min doktor där som jag tyckt om så mycket och allt har gått bra.
Nu tycker jag ju om den här doktorn också som jag har, men ingen kommer att kunna vara bättre än min allra första doktor, han var verkligen superbäst han, och han hjälpte mig då jag hade så fruktansvärt ont och inte fick hjälp i Falun.
Den doktorn som då var chef i Falun är pensionerad nu så jag behöver inte träffa honom mer och det är skönt, och min nya doktor där verkar duktig och han vet nog vad han gör hoppas jag:)
Jag måste lita på det förstås, för annars blir det jobbigt att lägga sig på operationsbordet haha:)
Nu har jag ju träffa min nya doktor i Falun många gånger och pratat om när och om och hur och jag känner verkligen att jag litar på honom, annars skulle jag inte låta honom operera mig.
Jag brukar inte vilja ha något lugnande innan en operation, men den här gången har jag ändrat mig och ska få en "hutt" som jag ska ta på morgonen. Jag känner nu att det kommer bli hemskt att ta den hutten, jag som är så känslig för äckliga smaker.
I värsta fall så kräks jag väl av smaken och då gör den då ingen nytta haha:)
Det kommer bli skönt iallfall då jag vaknar och vet att det bara är mitt jobb kvar då, mitt jobb att bli så frisk som jag kan, och kämpa på så benet läker och orkar bli så bra som det går.
Det finns ju en ganska stor risk för mig att få en propp i benet eller benen efteråt då jag ju inte kan röra mig knappt alls. Jag ska säga till all personal på onsdag att dom måste komma in och röra på mina fötter och ben stup i ett, eftersom jag ju inte kan få dom att röra sig så som jag vill eller bestämt mig för.
Det spelar ju ingen roll hur mycket jag bestämmer mig i huvudet, för benen gör inte så iallfall.
Det är väl alla signaler som går omvägar förstås, men omvägarna i min kropp verkar så himla långa eftersom det aldrig verkar komma fram på något vis:))
Knepigt och konstigt och än en gång så måste jag bli fascinerad och förundrad över hur min sjukdom fungerar och gör så att min kropp inte fungerar.
Jag är glad för att jag inte är arg på min sjukdom utan faktiskt vill bli lite kompis med den, det är ju mycket lättare att vara vän med den man ska umgås med dygnet runt än att vara ovän med den:)
Lättare sagt än gjort alltid förstås men jag tror verkligen att det är jätteviktigt att tänka lite så för att orka och för att få energi över till annat än att gå runt och vara arg, eller som för mig som rullar fram:))
Idag ser det ut att bli en härlig höstdag och solen skiner ute!
Ha en superhärlig dag alla och njut av livet och stanna upp lite i livet och bara var lite grann.
Att bara vara i livet är faktiskt härligt och skönt och viktigt framför allt!!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar