Jag är så glad över att jag har blivit jag!

Lite tända ljus och mys på kvällen igår

Hej och god morgon på er idag igen.

Igår var jag ju som ni som läste  till frissan och det var så skönt så. Jag var till en ny frisör och Marielles  kompis Vanessa jobbar där,  så det var hon som fixade till mig i håret och jag är jättenöjd. Efter att jag hade cancer förut 1991 och tappade allt mitt hår så har jag inte varit särskilt noga med mitt hår måste jag säga. Jag har förstås velat vara fin i håret men jag har inte alls varit som jag kunde vara innan jag blev sjuk den gången. Håret är ju inte lika viktigt längre och jag lärde mig av den tiden att det viktigaste i så fall var ju att jag har hår,  och inte att gå runt en hel dag och vara irriterad över att håret inte blev bra idag:)

Jag håller på att plocka reda på all tvätt:)

Lite mycket oviktigt är det faktiskt för mig även om jag vill vara fin förstås.
Livet ändras på ganska många sätt då man blir sjuk och särskilt då jag fick massor av cellgifter som verkligen tog ner min kropp långt under ytan. Inte en rolig tid alls, men jag minns nästan allt och vill fortsätta minnas.
Jag var med i en radio sändning för många år sedan, då jag blivit frisk från min Hodkins sjukdom(cancer). Det jag minns av alla frågor och svar och som kändes som det viktigaste var just att jag faktiskt var glad över att jag har hår,  och inte alls är lika noga som innan, och inte gnällig alls som jag varit innan.
Nu är det ju självklart att jag ju också gnäller över saker, men oftast tror jag nog inte att jag gnäller,  utan jag ser ofta det positiva i det mesta och behöver inte gnälla så mycket:)
Min mormor spelade in den intervjun men jag vågade aldrig lyssna på den efteråt haha:) Lite läskigt att höra sin konstiga röst i radion skulle det ha känts och det hade blivit pinsamt så jag hoppas faktiskt att inte så många lyssnade den dagen.
Han som intervjuade mig var inte så bra heller minns jag att jag tyckte så det blev nog hur som helst:)
Jag var med i tidningen också och efter det reportaget så fick jag mycket positivt av människor.
En person, en farbror ringde faktiskt upp mig och berättade att han satt upp bilderna mig på väggen hemma hos honom för att han kände så starkt och var så glad för att jag blivit frisk och för att jag var så positiv. Härligt att få positiv respons men självklart behöver man inte sätta upp mig på väggen haha:)

Allt jag var tvungen att vara med om då har ju gjort mig till den jag är idag och jag är jätteglad för att jag är just jag nu. Så med andra ord är jag glad över allt jag varit med om som gjort mig till den jag är idag.

Det var svårt att hitta ett ställe där jag kunde ta mig in med rullstol men det här stället på gallerian var jättebra för mig som inte kan gå.
Ett litet litet steg var det till schamponeringen men det gick bra och jag hade saker att hålla mig i så jag inte ramlade.
Jag verkligen älskar att gå till frissan och bli ompysslad och fixad,  och om jag kunde skulle jag göra det  varje vecka tror jag haha, men då fick jag inte så mycket hår kvar till slut förstås:)
Nu fick jag inte så mycket hår kvar ändå igår men jag är nöjd och tror att jag fått en jätte lättskött frisyr som jag kan fixa lätt nu efter att jag kommer hem från sjukhuset.
Jag vill ju inte behöva sitta och föna håret och slösa bort min energi på det riktigt,  utan jag väljer då hellre att göra något annat med min energi.
Lite synd förstås att jag måste välja vad jag ska lägga tid och energi på., men det känns som jag vänjer mig med det faktiskt och har nog gjort det ganska bra redan.

Igår fick jag en hälsning från en kille som Marielle känner,  att han börjat läst min blogg och tänkte fortsätta göra det,  för att han blev berörd av det jag skriver.
Gissa om det värmer och känns superbra då man får höra det, fast jag själv bara skriver på liksom.

Jag vet ju att det jag och tjejerna varit med om inte alls varit lätt och självklart är det många som varit med om liknande hemska och jobbiga saker och känner igen sig i det jag skriver,  och dom förstår lite bättre kanske än dom som inte varit med om något jobbigt alls.
Lika med mina sjukdomar och alla operationer och massa krångel jag haft och har.
Jag förstår att många kan känna igen sig och dom som varit med om något jobbigt kan lättare förstå då jag skriver, men jag hoppas förstås att även dom som inte varit sjuka kan få något positivt med sig av det jag skriver:)

Väldigt viktigt har det blivit för mig att dela med mig och få försöka få alla lite positivare och gladare över livet som jag ju faktiskt tycker är helt fantastiskt trots allt jobbigt som varit och är fortfarande.

Jag har sedan ett bra tag känt att det varit viktigt för mig att hjälpa andra, det spelar ingen roll på vilket sätt jag hjälper till men om det kan vara bara genom att jag skriver så är jag glad för det.

Jag vill ju som jag skrivit förut helst hjälpa hela världen så världen blir en bättre värld,  men har ju insett att det inte är troligt att jag ensam kan fixa det. Men för varje person jag kan rädda eller hjälpa kanske är mer rätt ord,  så är jag glad och tänker fortsätta att vara jag och hoppas på att min positiva inställning till livet kan hjälpa många.

Jag är glad att jag lever och vill fortsätta göra det förstås och har bestämt att jag inte får dö förrän mina tjejer är stora och det är dom ju inte tillräckligt än tycker jag allt:)
Nej då skämt å sido men det där med att dö har vi pratat om ganska mycket mellan varven här då funderingar har dykt upp.
Vad händer mamma om du dör, måste jag bo hos pappa då?
Ni kan ju tänka er att behöva bo där man absolut inte vill bo bara för att det händer den andra föräldern något. Jag har bestämt sedan många år tillbaka att om det någonsin händer mig något så finns det papper här på vad som är min önskan,  och så hoppas jag att min syster och hennes chef advokat Björn Henriques hjälper mina barn. Att dom hjälper dom så att dom får bo kvar med Gert då förstås,  för så måste det bara bli isåfall.

Mina barn ska aldrig mer behövas tvingas mot deras vilja mer, aldrig aldrig mer!
Nu är dom ju ganska stora som tur är, så inte någon kan tvinga dom mer, men ändå. Dom ska aldrig mer tvingas att bo där dom inte vill,  så är det bara!!:)
Det är så himla hemskt att låta ens barn bli tvingade dit dom inte vill, att veta att dom är ledsna och inte mår bra inuti sina hjärtan.
Det har satt sina spår och dom kommer nog då dom själva får barn att må väldigt dåligt då dom inte förrän då vet vad det är han gjort! Då när dom känner sån stark kärlek till sina barn och vet att dom aldrig skulle lämna dom för allt i världen, inte förrän då kommer dom veta på riktigt vad han gjort mot dom.
Vi har pratat om hur det kan komma att bli då om dom får egna barn och att det säkert kommer att bli en riktig kris i deras liv då med massor av känslor.
Jag  önskar förstås att han blir en snäll och bra pappa som bryr sig om sina barn och inte totalt ignorerar dom. Jag har under alla jobbiga år kommit fram till en punkt där jag förstår att jag inte kan ändra på honom hur gärna jag än vill. Det är han som väljer över sitt eget liv och hur mycket jag än ogillar det så har jag inget med det att göra för det är hans beslut,  bara hans.

Förr så la jag ned så himla mycket energi på att få honom att ändra sig och förstå och vilja men har slutat med det. Han måste ju vilja själv för annars går det ju inte och som det nu verkat i många år så har han inte den viljan alls, och det är så himla sorgligt.
Han har ju missat allt liksom, missat att vara med på saker dom gjort och missat både körkorts tagning och studenten som varit viktiga dagar i livet.
Han har valt att missa sina barns liv bara för att dom inte vill bo där, trots att han vetat hela tiden varför dom inte vill bo där.

Hur kan man låta bli att vilja höra av sig till sina älskade barn kan man undra?
Jag förstår inte och hur jag än försökt under dom senaste åren kan jag inte förstå.
Jag kan inte förstå varför man totalt skiter i sina barn, jag hoppas att han någonstans där inne har ont av hur han behandlar sina och våra fina tjejer.
Alla barn ska få må bra,  och bara för att han och jag inte är tillsammans och dom valt att inte vilja bo där så har dom rätt att få ha en snäll pappa som bryr sig om dom!
Så tycker jag verkligen att det borde vara och jag vet att om det varit så att dom velat bara bo där så skulle jag aldrig aldrig sluta höra av mig till dom. Så gör man bara inte.
Är man mamma eller pappa så är man,  och det är man livet ut,  och det är precis så jag känner och tänker vara.
Det jag känt i allt jobbigt har ju varit att dom iallfall alltid haft mig vad som än hänt, och dom vetat att jag aldrig skulle gjort som han gör och gjort mot dom i många år.
Även om dom ju vant sig vid att han totalt ignorerar dom så måste det ju kännas inuti dom, alla barn vill bli älskade och omtyckta för hur  han eller hon är,  och det är precis det vi mammor och pappor ska göra.
Jag älskar dom över allt annat i världen och kommer aldrig att svika, jag kommer alltid finnas för dom och jag är så glad att vi kommit så långt i allt,  antagligen pga allt jobbigt vi varit med om.
Vi har en så bra relation vi tre så det är verkligen något att bli avundsjuk på:)
Jag skrev igår om avundsjuka och jag hoppas att alla blir lite avundsjuka på rätt sätt och är glad för våran skull förstås.
Jag önskar att jag varit så stark som jag är nu i mig själv redan då för många år sedan, då hade allt varit så himla mycket lättare och jag hade kunnat stå upp för barnen ännu mer.  Men då var jag inte den Nina som finns nu förstås. Önska kan man ju göra men det hjälper inte alls så här efteråt men vetskapen att jag nu är stark gör mig superstark.
Ingen kommer att kunna trycka ner mig och barnen igen, verkligen ingen!!

 Livet har inte varit lätt och kommer inte heller bli så lätt, men av allt jobbigt som man tar sig igenom så blir man starkare för varje dag.
Jag brukar undra hur stark jag ska behöva bli egentligen, men kan hända att jag faktiskt behöver vara så här himla stark.

Idag är det fredag och det känns superskönt.
Gert har tagit ledigt idag så idag ska vi pyssla och greja lite här hemma.
Igår kväll var han till dacapo med en hel släpvagn med grejer vi behövde göra oss av med,  men ändå inte bara ville slänga. Det känns så himla skönt att vi kommer i ordning och får fint här hemma nu. Det blir att kännas skönt i själen liksom:)

Jag skulle så gärna vilja kunna och orka gå upp på övervåningen och fixa lite och framför allt ner i källaren, men det går inte.
Om jag skulle lyckas ta mig ner vilket ju är lättare än upp, så kan jag ju inte sen komma upp sen,  så det går liksom bort:)

Ett par fungerande ben skulle inte sitta fel alls kan jag lova, men jag får acceptera att dom inte alls fungerar som dom ska och acceptera det.
Dom kommer antagligen inte att bli bra någonsin och det är ju jobbigt att veta, men just nu då jag kan stödja på dom iallfall så jag kan förflytta mig från det ena stället till det andra så får jag vara glad över det.
En till sak jag måste vara glad över är att den värsta tyngdhetskänslan jag haft i benen har gett sig lite, eller så är det kanske så att jag vant mig helt enkelt. Hur som hellst så känns det skönare nu är det gjorde för några månader sedan så jag är lycklig och glad över det.

För ett år sedan var vi till Turkiet och kusadasi i två veckor och då kunde jag gå och till och med dansa en svängom med en servitör.
Det känns väldigt avlägset och konstigt att det gått så himla fort att bli så här dålig.
Jag kan inte riktigt förstå att det bara var förra året, det känns som det var flera år sedan, att jag suttit i rullstol länge nu även om det inte är så länge.
Tänk så man kan vänja sig och faktiskt tycka att det är okej,  och bara finnas i det man är i liksom.

Jag har skrivit det massor av gånger men jag är faktiskt glad över allt jag kan göra och även om det ju finns saker som jag vill kunna göra så går ju inte det.

En av dom saker som kan göra mig lite ledsen är att jag inte kan ta mig in på alla ställen då det är massor av steg överallt eller för mig räcker det ju med ett trappsteg faktiskt.
Jag har inte lärt mig att hoppa med rullstolen än,  så än så länge får jag vara kvar utanför då det finns steg som hindrar mig.
Igår var vi in på globe i Ludvika och in gick det jätte bra, men väl där inne så gick det mindre bra. Vi skulle köpa några pärmar,  men det gick inte för mig att åka in dit och titta vad dom hade eftersom det var saker överallt.
Jag blir lite ledsen då faktiskt och tycker att alla affärer och såna ställen borde kunna tänka lite på att ha gångar så att man kan ta sig fram.
Nu vet jag ju att dom har mycket saker där inne men jag blev iallfall ledsen.
Marielle var med mig så hon kunde visa vad som fanns men det blir att kännas lite som att vi i rullstol inte är lika mycket värda som alla som kan gå. Det känns lite i hjärtat liksom men inte så att jag går runt och är ledsen länge, men just då känns det inte roligt.

Jag vet ju förstås att det är väldigt få procentuellt som sitter i rullstol om man jämför med friska gående människor, men ganska många finns det faktiskt som sitter i rullstol.
Nog om det, jag överlever förstås det att inte kunna ta mig in överallt.  Det är ju inte så viktigt egentligen, men det är ganska viktigt för mig att få vara som vanligt även om jag inte kan gå,  så det är nog det som är den viktiga frågan faktiskt.

Nu ska jag försöka göra lite frukost här hemma medan både Marielle och Gert sover, Melina har nyss gått till tåget och idag ska hon ta skolkort:) Det fick bli paraply med sig då det ju regnar ute och hennes lockiga hår som hennes storasyster lockade igår skulle ju inte vara särskilt lockigt om det blir blött.

Ta hand om er nu och ha en skön helg och så skriver jag på måndag igen och då kanske det blir ett riktigt deppar inlägg för då har ju Marielle farit iväg på sin efterlängtade utbildning i London, och jag kommer sakna henne som en tok:)

Tur jag får ha lillasyster hemma under tiden iallfall så det inte blir helt tomt här:)

Kram kram