Kärleken till mina älskade barn

Hej igen

Igår skrev jag om att jag fick mitt liv tillbaka i då jag och tjejerna kom till Vimmerby för att träffa
Pippi Långstump och Karlsson och alla andra där.
Jag kände en sån kärlek till livet och var nöjd och lycklig.
Det var förstås inte just Vimmerby som gjorde att jag fick livet tillbaka,  utan mer att det var där och då som jag upptäckte att jag fått ett nytt liv och en känsla jag inte alls kände igen.

Jag hade mått dåligt inuti mig i så många år av skit som varit med barnens pappa och hans nya fru.
Inte nog med det då,  så hade jag ett jättedåligt förhållande med min dåvarande pojkvän som jag inte tog tag i som jag skulle.
Jag gick en period till en diakon,  GB här i smedjebacken som hjälpte mig att bena ut allt lite.
Jag tyckte att hon sa så mycket kloka saker till mig men hon hävdade att det var jag själv som sa allt,  bara det att hon ändrade orden lite bara:) Knepigt haha:)
GB fick mig att förstå att jag var tvungen att ta i det som var jobbigt just nu för att sen kunna få må bättre och känna mig starkare med allt gammalt som jag fick lov att utstå hela tiden, och jag kan lova att det var saker varenda dag som hände och det tog på mina krafter.

När jag gått till henne ett antal gånger så tyckte hon att jag kunde klara mig själv utan henne,  och jag blev glad samtidigt som jag blev orolig och grät och visste inte hur det skulle gå.  Men det gick förstås jättebra,  och efter det har jag känt att jag har en sån styrka inuti mig,  och vet att hon hjälpte mig genom att låta mig finnas och hon lyssnade på vad Nina tyckte och tänkte:)
Jag har henne att tacka för att mitt liv blev så himla bra till slut, att jag fick lite hjälp på traven och fick höra att det jag tyckte var riktigt och bra och att Nina fick finnas på riktigt där, jag var inte van alls med det.
Jag har hört av flera stycken att om man går i terapi så är man lite psykiskt sjuk?!
Jag tycker tvärtom jag, jag tycker alla borde gå i terapi någon gång i sitt liv och liksom få börja om och bli en bra och bättre människa och få lära sig nya saker om sig själv som man inte visste fanns:) Spännande och härligt men väldigt jobbigt också måste jag ju säga!

Allt har varit ett jättejobbigt jobb, hela livet är ett jobb, men jag är så glad att jag fixat det så bra och att det är så härligt nu. Jag är så glad för att jag orkat och kämpat på så det blivit så himla bra!
Många lever bara på och finns inte och jag önskar att dom en vacker dag vaknar till och förstår att livet har så mycket mer att ge:) Låter luddigt när jag skriver det men dom som förstår, vet vad jag menar:)

En gammal bild på Elenor och mig på i regnet

En till av anledningarna till att jag orkat med allt jobbigt som varit är ju min allra bästa vän Elenor.
Utan henne vet jag inte vart jag varit idag.
Hon har funnits hela tiden och lyssnat och förstått och stått bakom mig i allt,  och hon är den enda av alla som gjort det! Hon är värd allt,  och som sagt vet jag inte vart eller vem jag varit idag utan henne. När jag gick till GB fick jag verktyg som jag behövde för att orka,  men Elenor hjälpte mig då det kom tex hot och elakheter på sms eller samtal.
Hon fanns för mig och trodde på mig och ja hon fanns där helt enkelt. Hon är verkligen den bästa vän man kan ha!!
En gång satt jag hemma och var förtvivlad för att jag fått sms där det stod att all dagispersonal visste vad jag höll på med,  och att personalen tyckte att jag skickade Melina dit med trasiga och lortiga kläder! Jag hade fått så mycket skit av dom innan det här sms et, så jag satt och till slut trodde på det jag läste.
Då tog Elenor med mig och vi åkte till dagis för att prata med personalen och det var verkligen inte alls så som dom påstod.
Det var förstås inte alls så som jag fått i sms et, och hade det varit idag så hade dom inte kunnat göra mig ledsen överhuvudtaget och jag skulle inte idag känna mig hotad heller.
Men då efter att det varit så mycket tok så var jag till slut rädd att dom skulle se till att jag inte fick ha barnen pga att dom skulle ljuga ihop saker som myndigheterna skulle tro på.

Lögner är så himla farliga och en del människor liksom lever i alla lögner och kan ta till vad som helst för att få folk att tro på sig,  jag tror att dom tror på alla sina lögner själva faktiskt.

Sjukligt tycker jag och det är en av dom viktigaste saker jag lärt barnen, att inte ljuga!
Man gör inte det bara och jag kan lova att mina tjejer inte kommer ljuga för någon!
Någon liten vit lögn kan man ju få ta till med ljuga är förbjudet!

Jag har efter att ha levt med en person i så många år och fått höra så många lögner under åren insett att det är så vidrigt och hemskt och lågt,  så även om jag skulle vilja ljuga lite grann ibland så kan jag inte det. Det går inte för det skulle märkas direkt och jag skulle få tala om direkt efter ljuget att jag ljugit:)
Det låter ju så här efteråt konstigt,  och ni kan tänka : varför levde du med honom i så många år då?
Ja det kan man då verkligen undra, det tog så många år för mig att vakna upp. Jag hade ju inte fått vara Nina på riktigt utan jag hade ju tyckt som honom och alla andra runtomkring mig, och det känns så här efteråt som att jag var lite hjärntvättad faktiskt.
När jag väl bröt upp så hade jag bara Elenor och på den tiden Ann-Britt också förstås, dom var dom enda som fanns och trodde på mig och jag kan lova att det inte alltid var så lätt att få höra av andra: men han verkar ju så käck och trevlig! Jo minsann, utåt var han ju ytligt trevlig, men det var ju inte någon som visste hur det var hemma hos oss och hur trevlig han var på riktigt!
Många många människor är trevliga utåt och så är dom helt andra människor bakom stängda dörrar. Otäckt faktiskt men så sant och jag om någon vet att det verkligen är så.

Idag skulle han aldrig kunna göra mig ledsen igen, han skulle inte kunna göra mig rädd, jag är helt enkelt, eller inte alls enkelt men jag är en annan person som finns och alltid kommer att finnas!
Jag skulle aldrig låta någon göra så mot mig igen som han gjorde och jag kan ibland bli ledsen och arg förstås för att jag inte förstår hur jag kunde bli den Nina som fanns då.
Men ingen idé att älta det utan vara glad för att jag är jag idag,  och att jag inte någonsin kommer bli den personen då som var svag och olycklig och som inte fick finnas för dom runtomkring mig.

Marielle storfiskarn!!

Melina till vänster och kusin Amalia till höger, när dom var små förstås.

Den allra största anledningen att jag orkat allt jag orkat är förstås mina barn, mina älskade underbara barn!
Jag ville att dom skulle ha det bra och att dom skulle få finnas,  och vägen dit har varit lång men nu äntligen är vi framme och dom kan få finnas och vara dom hur mycket dom bara kan och vill!
Jag älskar dom över allt annat och det är så underbart att känna så!!
Vi har en jättebra relation allihop och jag är så glad över det.
En period var det till och med så att Gert blev lite avundsjuk på våran relation för han kände inte att han fick vara med liksom, men vi har pratat om det och fått till det så det är inte något problem längre:)

Jag har varit med om så himla mycket jobbigt i livet och ibland har det känts som att jag inte orkar mer, men med massor av jävlaranamma och så den hjälp jag fått, har gjort att jag orkat mycket mer än jag någonsin kunnat tro.
Kärleken till mina älskade fina barn har förstås varit det som drivit mig framåt och som gjort att jag aldrig gett upp, även fast jag många många gånger har snuddat vid tanken!

Nu då jag är sjuk så känner jag att även om det är jobbigt och hemskt på många sätt så är det en baggis, jag behöver inte strida mot någon mer än mig själv nu och det är underbart! Kanske ska rätta mig själv också genom att säga att jag ju måste strida lite mot min sjukdom, men det är ju en helt annan kamp än den jag haft i så många år förut.
Min sjukdom har jag accepterat och även om jag är irriterad många gånger över min kropp som inte vill som jag vill så är det iallfall min kropp och jag bestämmer så gott jag kan över den:) Ingen annan kan iallafall bestämma över den mer och jag är så glad över det!
Jag får vara jag och får vara i det jag är i och det är så himla skönt.
Skönt att slippa låtsas som allt är bra om det inte känns bra.

Ha en härlig dag alla, jag ska snart åka en sväng till Borlänge och lämna in loppis grejer där och senare på eftermiddagen är det samtal med Melinas fröken:)

 Kram på er alla!