Nu ska jag ladda upp så jag är redo.

Marielle på väg att åka till Örebro på anställnings intervju.

Hej och god morgon!

Igår blev det ingen tid alls för mig att hinna skriva i min blogg så jag får ta igen det idag istället.

Jag var till Falun för att träffa min doktor, narkosläkare och några fler. När jag kom var det många i väntrummet och dagen blev ganska lång på sjukhuset.

Direkt jag kom till avdelningen så fick jag träffa en sköterska som skulle ta prov på mig och berätta vilket datum jag skulle få operera mig,  och gå igenom lite vanliga saker. 

Jag köpte med mig Emla kräm (bedövningssalva) på apoteket innan jag åkte upp till avdelningen, så dom fick vänta med att ta prov ett tag så bedövningen skulle hinna hjälpa. 

Jag har alltid haft jobbigt då alla ska ta prov och därför sätter jag på salva för att det inte ska göra så ont då dom är inne i mina armar och gräver haha:) det känns faktiskt så då det är som värst.

Igår behövde hon inte gräva alls utan jag kunde slappna av och hon träffade direkt på första försöket, men ändå blev jag att se ut så här:)

Så här kan det bli då jag fått lov att lämna blodprov:)

Jag fick tid för operation den 26 September,  så om två veckor ska jag läggas in för att äntligen få en höft som inte hoppar ur och gör ont mer och det ska bli superskönt när det väl är klart.

Jag hade igår då vi åkte lite oros känsla i magen då jag ju var beredd på att få strida för mig själv. Jag har varje gång jag ska operera mig fått strida för att få bli sövd, jag vill inte ha någon ryggbedövning. 

När tjejen som var narkosläkare ropade upp mig och jag skulle prata med henne så sa jag nästan direkt att jag är en besvärlig patient som varit med om det här många gånger och vet vad jag vill, och jag vill bli sövd. Ja det blir ju jättebra det,  sa hon utan att protestera?! 

Åh vilken lättnad det kändes för mig kan jag lova, jag berättade för henne att det var första gången jag inte behövde bli osams med narkosläkaren,  och hon skrattade och sa att hon var snäll idag:) Nej då det var inte bara för att hon var snäll utan det hade med min Ms att göra, och det bästa för mig var att bli sövd! Jag hade alltså oroat mig och gruvat mig helt i onödan:) 

Jag får vara lite glad över att min Ms hjälpte mig lite i det här fallet då:)

Jag hade varit beredd på att hon skulle säga nej och att jag skulle gråtande få strida för mig och vad jag ville,  som jag brukat få göra förut men jag behövde inte det, härligt!

Ett riktigt lyckorus verkligen kände jag då. 

Jag träffade också doktorn som undrade  om jag visste vad han tänkte göra med mig? 

Ja jag vet ungefär vad du tänkt sa jag men  jag ville att han skulle förklara igen så Gert också kunde höra och veta vad som skulle hända under operationen.

Han ska transplantera ben från någon annan och använda det för att laga min led som knappt finns längre, den liksom försvinner inuti min kropp och det är svårt att förklara,  och inte ens jag förstår ju hur det kan bli så. 

Bakom höftleds skålen har man sin egen led där skålen sitter fastskruvad i. Min egen led där håller på att försvinna eller har försvunnit så skålen har inte mycket att sitta fast i,  så därför behöver jag få led från någon annan. Led betyder alltså ben, jag antar att han maler ner ben från någon annan och sen puttar in det i mig haha:) Ja ungefär så iallfall. 

Själva höftkulan ska bytas ut också och jag ska få en större den här gången så det är mindre chans att det kan hoppa ur igen och det känns väldigt skönt och tryggt.

Jag har ju opererat mina höfter förut, så jag har ingenting kvar av mitt eget liksom utan det är bara titan och skruvar och plast inuti mina höfter. 

Den här höften har jag inte lagat alls utan den har jag haft i 18 år räknade jag ut igår, gissa om det kändes som jag blev gammal när jag kom på det?

Efter att jag pratat klart med doktorn så skulle jag få vänta två timmar på att få träffa ortopeden, jag frågade doktorn om det verkligen var nödvändigt för mig som gjort det här tre gånger förut? 

Jag rekommenderar det sa doktorn och såg lite allvarlig ut och han sa att det ju hänt mycket sedan jag opererat mig sist:) Ja ja tänkte jag så vi åkte till Gerts mamma en stund i Ornäs för att sedan åka tillbaka till sjukhuset för info av sjukgymnasten.

Det var några tanter och jag på informationen, och ingen av dom andra hade opererat sig förut och då han frågade om någon gjort en sån här operation förut så fick jag ju säga att jag gjort det tre gånger. 

Jag satt där i rullstol och dom andra tanterna visste ju inte att det berodde på min Ms och inte mina höfter:) Jag känner att jag ju inte kan berätta för alla om vad jag har för fel men jag berättade för dom iallfall att dom kommer bli nya människor efter operationen då värken försvunnit,  så dom skulle veta att det blivit jättebra för mig varje gång jag lagat mina höfter.

Jag tror och hoppas att dom fick med sig lite positivt av mig iallfall så dom inte känner oro för operationen och hur det blir efteråt.

När man haft så ont i höfterna som jag haft förut och som dom hade nu så vet jag ju vilken skillnad det blir direkt efter operationen. 

Även om man har lite ont i höften efter operationen så är det ju en helt annan värk, och man blir verkligen som en ny människa!

Jag har ju som jag skrivit gjort det tre gånger och jag vet, det är så underbart att slippa värken som man egentligen inte kan stå ut med men man måste ju då det är trasigt. Hemskt hemskt med den värken och det går inte att jämföra med något annat,  och ingen annan kan någonsin förstå hur ont det gör förrän man är där själv. Som tur är så slipper ju väldigt många få ont i höfterna och var glada för det isåfall för man vill inte att någon ska behöva ha så ont.

Sjukgymnasten pratade om restriktioner man har efter en höftledsoperation och att det annars kan hoppa ur, och jag som varit med om det kan intyga och berätta att det är så hemskt då det hoppar ur så man ska vara försiktig. 

Jag har alltid varit försiktig men i mitt fall har ju skålen blivit så utsliten så det är därför min kula vill studsa ur så fort jag böjer mig, så därför böjer jag mig inte alla mer och inte förrän jag lagat den kommer jag tordas böja mig. Nu överdrev jag lite då jag skrev att den studsar ur för det känns inte alls som något som studsar utan det gör superont och man tror man ska dö, faktiskt så har jag trott det fem gånger, varje gång det hoppat ur har jag trott det! Otäckt som tusan är det.

Informationen som jag fick på det mötet jag väntat på då i två timmar var totalt onödigt för mig, det hade inte blivit någon skillnad alls mot förut och jag är lite expert på det här känns det som. 

Expert på hur jag är iallfall och vad jag kan och inte kan efteråt. 

Jag har ju under alla år levt försiktigt och vetat vad jag kan och inte,  så det kändes lite onödigt och tokigt att sitta där , men som sagt så hoppas jag att dom andra fick något positivt av mig iallfall så dom ser fram emot sitt nya smärtfria liv.

Innan en sån här stor operation som det ju faktiskt är så har det för mig varit viktigt att ladda upp och känna mig redo innan operationen,  och lika blir det ju nu den här gången.

Jag måste mentalt ställa in mig och fokusera på mig själv och att det ska bli bra, då blir det bra och jag bara liksom kämpar på efteråt och innan som en tok för att orka.

Den här gången finns lite större risk för att få en propp i benen efter operationen också eftersom jag ju inte är rörlig alls, men sjukgymnasten och jag får gå igenom på något sätt hur det kan förebyggas. Jag kom på igår att dom som opererat sina knän ligger med benen i någon slags maskin för att dom ska röra på knäet efter operation, så jag kanske kan få såna så mina ben rör sig och får cirkulation som dom ju inte har alls kan få med hjälp av mig. Benen lever ju sitt eget liv så det är bra om dom kan få lite hjälp av en maskin att röra sig tror jag.

Jag frågade doktorn vad som händer om det skulle bli så att jag får en propp, då är det inte roligt alls sa han utan man måste äta någon slags gift i ett halvår, det är det som är kuren. 

Jag håller tummarna för att det inte blir så förstås:)

Innan man får åka hem ska man kunna göra vissa saker också egentligen, som att kunna gå i trappor och lite sånt, jag skrattade och sa till sjukgymnasten att då blir jag ju kvar för evigt hos dom då det ju verkligen inte går att gå i trappor för mig:) Nu hade jag förstås andra regler jag då jag ju inte kan gå men det kändes lite skoj att lyssna på allt som jag ju hade haft som krav förut också innan jag fick åka hem.

Dom berättade att man nu för tiden bara låg kvar i 2-4 dagar efter en operation, härligt tänkte jag men jag ska nog inte vara så optimistisk utan räkna med en vecka som det tagit förut så jag inte blir besviken. Det kommer nog ta längre tid för mig med eftersom jag ju har min andra sjukdom också som göra att jag säkert kommer att ha det väldigt mycket mer besvärligt än dom som kan gå.

Jag är iallfall hur som helst glad för att jag har ett datum,  och för att jag nu kan börja ladda upp mig för det jobbiga som kommer att bli. 

Jag kände igår då jag kom hem att jag hade massor av extra energi, även fast jag var väldigt trött så kände jag att jag var gladare och mådde så himla bra.

Jag får ta en dag i taget nu med och hoppas på det bästa förstås.

En annan sak som kan hända är att mina muskler inte läker ihop efter operationer då dom ju inte är lika starka och stora som förut. Om det är så blir det inte alls roligt men jag törs knappt tänka på vad som kan hända då. Höften behöver ju stabilitet av musklerna runtomkring och får den inte det antar jag att den åker runt som den vill där inne i benet:)

Svårt att kunna få muskler då benen inte kan jobba alls med hjälp av mig, utan dom jobbar själva bara känner jag ju, men antagligen inte tillräckligt mycket för att det ska bli mycket muskler i benen.

Jag hade ganska smala ben förut, och nu blir dom ju ännu smalare då dom inte kan jobba på som dom brukat.

Jag har tagit några höstfina bilder på vårat hus som jag tänkte dela med mig av lite. 

Min superbraiga hiss syns också på något kort och jag är så himla lycklig över den. 

Utan den hade jag inte kunnat ta mig hemifrån en enda gång och det är så lyxigt för mig att kunna åka upp och ner utan att anstränga mina ben.

En jobbig sak som kommer att bli då jag kommer hem igen efter operationen, är att jag ju vill hjälpa till och greja här hemma då vi ju tänkt att få ordning överallt innan vi kan tänka på att sätta ut huset till försäljning. Det får bli som det blir förstås och jag hoppas alla andra här hemma hjälper till så det går lite snabbt och blir bra ändå för jag kommer inte att orka så mycket då jag kommer hem igen tror jag. 

Men man ska ju inte ta ut något i förskott utan jag kanske orkar mycket mer än jag tror nu förstås och jag hoppas förstås på det.

Idag blev det verkligen ett operationsinlägg, inte alls meningen från början,  men så blev det:)

Jag ser fram emot och gruvar mig samtidigt nu,  men mest ser jag fram emot att jag vaknar efter operationen och doktorn säger att det gått bra:) Det hoppas jag på och längtar efter!

Igår eftermiddag då jag kom hem från sjukhuset så skulle Marielle och Melina färga varandras hår och då såg det ut ungefär så här:

Två tokiga tjejer:)

 

Ja som ni ser så var det mycket fokus och medan den ena av dom la i färg på den andra så spelade den som satt med färg i håret yatzy med mig:) Jag vann båda gångerna haha!

I förrgår  var Marielle på en till anställnings intervju i Borlänge och där fick hon besked direkt,  och hon fick det!:) Jätteskoj och hon ska höra av sig dit direkt hon kommer hem från London för att få börja provjobba där. 

Superskönt att ha något då hon kommer tillbaka och något helt annat än det hon gjort på coop bageri nu ett bra tag. Om hon får det som hon var till Örebro på  också så blir det nog lite svårt för henne att välja tror jag, men hon får gå på magkänslan och så får vi i såfall se vad hon väljer då.

Nu har jag skrivit klart för idag känner jag och jag skriver imorgon igen en sväng.

Ha en jättehärlig dag idag alla, här ser det ut som att bli en solig härlig dag ute.

Kram kram