Jag känner mig ganska superstark :)

Hej på er!
Igår jobbade Gert sista dagen och har nu semester i tre veckor, superskönt för honom, och det blev lite jordgubbar till fikat och senare på kvällen blev det god mat och en öl:)

Det är verkligen superskönt att ha en altan jag kan komma ut på själv, och dessutom är den ganska stor så jag kan köra med min rullstol utan att vara rädd för att inte få plats.
Det är faktiskt som att komma utomlands då jag åker ut på altanen, då solen är framme förstås haha.
Igår var det jättefint väder hela dagen och jag tillbringade verkligen största delen på altanen och njöt för fullt.

Simon kom och hjälpte oss upp med vårat ute bord som är stort och jättetungt, och sen satt han och solade lite med Marielle.

Simon kom från jobbet så han var ganska välklädd :)

Marielle och Melina har inte så lätt att bli bruna på sommaren, dom bränner sig lätt.
Marielle brukar alltid säga : Mamma titta vad brun jag blivit haha och jag har sagt : ja åh vad brun du blivit och så har vi skrattat lite för hon blir ju inte så brun:)
Igår var det lika : Mamma kolla vad brun jag blivit och så visade hon vilken rand det blivit och faktiskt så hade hon ju blivit lite brun, så kanske det håller på att vända så hon kan bli brun nu.

Kolla mamma!!

Det viktiga är att man inte bränner sig, solen är enormt stark så man får ta det varligt, men roligt om hon kan känna sig lite brun och faktiskt vara det också :)

Mina bruttor på midsommarafton i Grebbestad för länge sen:)

Melina for med Oscar och hans familj igår på semester till Västervik, det känns redan konstigt och tomt här hemma, men som jag alltid sagt då dom varit små och säger fortfarande så är jag ju vuxen och klarar mig.
När dom var små och skulle tvingas iväg då dom inte ville det, på grund av växelvis boende med deras pappa,  så sa jag alltid så,  så dom skulle veta att även om jag längtade ihjäl mig efter dom så visste dom att det gick bra. Det som gjorde mig mest ledsen var ju att dom var tvungna och jag var tvungen att lämna dit dom även fast dom inte ville.
Usch så många hemska år det var och vad mina stackars älskade barn fick utstå mycket hemskheter.
Jag har skrivit det förut och gör det igen, jag är så glad jag funnits för dom oavsett vad som hänt och oavsett vad som sagts, för många många gånger sades det saker som förstås inte kom från dom utan från någon som typ hjärntvättat dom kändes det som.
Otäcka människor finns det gott om men att ha dom så nära, i sitt liv faktiskt, var verkligen inget jag önskar någon.
Nu är livet skönt och har varit det i många år, jag blev stark och bestämde mig för att det var slut på att tvinga dom iväg, och efter det har jag och tjejerna mått bra.
Självklart är dom ledsna och har varit det mycket för att han inte hör av sig alls till dom, men dom vet att det är hans val.
Hemskt att någon "vuxen" person kan bete sig så mot dom, men dom vet att jag aldrig någonsin kommer att sluta älska dom och att jag alltid finns där vad som än skulle hända.
Min vän och beteendevetaren Elenor talade om för mig när det var som värst jobbigt, att huvudsaken dom har en förälder som verkligen bryr sig och finns så klarar dom det.
Jag har tänkt på det ganska många gånger under åren och vetat att dom klarar sig med bara mig :)

Jag har tänkt att skriva en bok en vacker dag om allt hemskt som varit, men jag har velat att barnen ska bli stora först, då dom ju inte har en aning om allt som hände då dom var små.
Det kommer nog bli så att jag gör det så småningom och jag är ganska säker på att många kommer att känna igen sig i det jag skriver.
Just då man är inne i det känns det som att man är alldeles ensam om just det man är med om, men jag har förstått att det finns massor av människor som har det lika och kanske till och med värrä än jag och barnen haft det.
Barnen är det viktigaste i mitt liv och har varit det sedan jag fått dom,  och så kommer det alltid alltid att vara.
Ibland satt jag och grät och visste till slut varken ut eller in av alla hotelser och anklagelser mot mig, men inuti mig fanns en styrka som gjort att jag till slut slog näven i bordet och fick nog,  och det är jag så glad över. Men för att jag skulle kunna vara så stark mot två människor som verkligen inte såg barnen i första hand så hade jag ju min vän Elenor och så Gert förstås som fanns och trodde på mig. Jag är jätteglad att jag insåg någonstans att jag klarade det och att jag var stark och bra!

Så här ska jag inte ligga idag :)

Nu måste jag ju också vara stark som tusan för att klara mig och det känns faktiskt ganska enkelt, för den styrka jag har nu har jag ju med mig från allt gammalt skit jag fått lov att vara med om.
Jag behöver liksom inte bli stark igen då jag ju har grundstyrkan i mig på något vis, svårt att förklara men ni kanske förstår.
I förrgår blev jag lite konstig i halsen och har varit sedan dess, typiskt att bli förkyld nu mitt i solen och värmen, men jag får tacka min kära Gert som varit förkyld ett par veckor att han smittat mig haha :).
Jag har så svårt att hosta nu då jag inte har några krafter, men det ska nog gå bra och om det blir för illa får jag åka till sjukhuset där det finns någon hostmaskin som hjälper till, men jag har aldrig testat någon sån.
Jag har haft tur i säkert ett år då resten av familjen varit förkylda stup i ett men jag har klarat mig varje gång, så det var väl min tur nu :)
Jag som vill vara ute i solen tycker ju det är tråkigt att vara snorig och slemmig i halsen, för då är det inte alls skönt att vara i värmen, men men vad är väl en förkylning egentligen:)

Jag hoppas alla får en fin varm solig dag idag och jag kommer kanske mest hålla mig inne jag, men jag skulle vilja fara på loppis en sväng egentligen. Får se hur och om jag orkar :)

Kram kram