Anhöriga

Ja så är det!

Hej hej!
Jag har ju så mycket jag vill skriva om, både gammalt och nytt beroende på vilken dag det är och vad som kommer då jag sätter mig och skriver.

En del av mina anhöriga gillar inte att jag skriver om för privata saker som kan tolkas till dom, så ni kan ju tänka på det då jag skrivit anhörig i min text någon gång att det kan det vara vem som helst.

En av dom tycker det är så hemskt att jag skriver i min blogg över huvudtaget och förstår inte varför jag ska skriva så andra kan läsa.
En annan tycker nog inte att själva bloggen är en sån dum idé, men har känt sig träffad i det jag skrivit någon gång och blivit "anklagad oskyldigt" tror jag den tycker.
Jag tror den känner att jag anklagar, men så har det inte varit alls, utan jag har bara skrivit hur jag känt det.

Ja jag skriver ju som ni vet det som dyker upp och det ämnet som dyker upp, och jag kan ibland skriva om många saker.

Nu till det dom tycker att jag gjort fel i är att jag skrivit anhöriga i en text då dom känner att alla vet att det är dom jag skriver om.
Ja dom har ju helt rätt i att det var dom jag skrev om och menade i det inlägget som gjort dom så upprörda,  men det är inget nytt alls det jag skriver om, utan sånt som hände för många många år sedan.

Jag skrev i mitt inlägg att det kändes som varken mina anhöriga, socialen mfl inte trodde på mig då, då jag hade behövt det.
Den meningen har gjort ganska mycket "damage" i min familj och jag förstår inte det riktigt egentligen.

Då kände jag så och efter att det flera gånger blev samma sak, alltså att jag kände att dom inte trodde mig så ville jag inte berätta mer förstås, Ganska enkelt, men på den tiden förstod jag ingenting om att ta eller ge energi synd nog. För då hade jag förstått bättre.
Det blir ju så automatiskt att man inte vill berätta mer för den som ändå inte tror på det man berättar, inget konstigt alls tycker jag att det blir så då.

Inget konstigt med det alls, och jag har ju skrivit också att jag är glad jag hade Elenor och Ann-Britt på den tiden som trodde och fanns för mig.

Enligt mina anhöriga så valde jag bort dom och valde mina vänner?!
Nu pratar jag om ja kanske tretton år tillbaka.
Ja på ett sätt gjorde jag ju gjort det, men jag hade inget att välja på, så det var ganska enkelt val om jag nu valde.
När man har det så jobbigt som jag hade det då, så behövde jag ingen som misstrodde det jag sa.

Jag har förstås kunnat prata om andra saker än dom besvärliga sakerna med mina anhöriga då, spelat en slags teater, men när det kom till viktiga beslut eller bara att jag behövde berätta saker som hänt, så har det varit mina då två vänner som funnits för mig och som jag vänt mig till.

Jag tycker inte alls att jag skrivit något tokigt eller sagt något dumt mot någon utan bara talat om hur jag kände det då, och det står jag för.
Jag är glad över dom som fanns och självklart var jag då ledsen över att dom mina anhöriga inte fanns för mig på det sätt jag behövde då.

Dom säger att dom minsann hjälpt mig och barnen under hela tiden då vi hade det som jobbigast och självklart gjorde dom det och var snälla, men det var ju inte det jag skrev om!

Nej jag skrev om att finnas och tro på mig. Det var dom sämre på.

Alla kan inte vara bra på allt, så är det, och just det tycker jag inte dom var bra på och jag var ledsen över det då.
Nu är jag så himla mycket starkare än vad jag var då, och skulle jag vara i den situationen nu skulle jag klara mig rätt bra, nja någon vill man ju kunna bolla allt med förstås men jag hade inte behövt vara ledsen nu som jag var då.

Jag vill skriva det här nu så ni vet varför jag inte nämner dom alls mer i mina inlägg och dom har klart och tydligt markerat, och har talat om hur dåligt dom mår över det jag skrev i mitt inlägg för en tid sedan.
Jag har fått höra att jag inte kommer få några vänner kvar då jag håller på som jag gör.
Ja nu vet jag ju att det inte blir så, utan det var som sagt min känsla jag hade för massor av år sedan som jag skrev om och som verkligen retat upp mina anhöriga nu, mest då på grund av att någon skulle förstå att det var dom jag skrev om.

Jag har förstås försökt prata lite klart om det och försökt förklara lika som jag gör här, men det går inte, så jag har gett upp.

I min familj ska man inte prata klart, utan man kan schh, vara tyst om det och låta det bli som vanligt genom att inte prata mer om det.
Det är så synd tycker jag att man inte kan prata klart och reda ut det som är, i vårat fall kanske det inte ens går om jag ska vara ärlig, men när det ska läggas lock på så växer bara ryggsäckarna och så slängs det ut ännu mer nästa gång, extra mycket som man samlat på sig!

Jag fick minst en halv rygga slängt på mig av gamla saker som inte tagits upp då dom borde, då jag försökte prata lugnt, men då det inte fungerar att prata och locket ska läggas på så blir den ryggan ännu större tills nästa gång, så jag får vara förberedd.

Nej jag vill inte ha det så, och jag kan inte bara låtsas och gå vidare, för det blir ju inte jag på riktigt då. Jag vill inte spela teater och låtsas, nej jag heter Nina och det här är jag och jag finns på riktigt liksom.

Om man tar det som dyker upp och reder ut det direkt så slipper man slänga skit på någon sen som man sparat på sig, det finns ju inget skit då att slänga utan man kan ta bara det som är aktuellt just då liksom.
Det är jätteviktigt i alla relationer tycker jag för jag har minsann förut sparat på mig massor innan jag fått nog, och då har jag liksom haft en hel hink full med saker jag skulle tagit för länge sen, som jag kastat ur mig.
Man kan lära sig så länge man lever och vill!

Jag önskar och hoppas att alla kunde ta till sig just det, för jag tror att dom flesta spar på sig mer och mer innan dom får nog och ska försöka reda ut allt.
Det är ju så mycket enklare att reda ut bara en sak i taget och slippa ha massor av gamla olika saker att bena ut.

En sak till som jag gjort fel enligt en av dom mina är att jag skrivit om min Marielle då hon mått dåligt och behövde vara inlagd.
Marielle tycker som jag, att genom att jag skriver om det så kan hon ju kanske hjälpa någon!
Helt rätt har hon, tycker jag, jätteviktigt att inte låtsas att man har någon fin fasad utåt då man ju faktiskt är en helt vanlig människa där inuti med känslor i kroppen!

Inget hysch hysch liksom, nej vi vill inte att det ska vara mer tabu än det är, utan vi vill ta fram saker i ljuset så andra kanske känner igen sig och kan få lite hjälp!
Så enkelt är det och för oss är det inget fel med det alls, men det upprör förstås vissa.

Man kan tolka alla ord olika, men det jag skrivit har jag inte velat ska tolkas på något annat sätt än så som jag skriver.
Jag har inte menat att man ska lägga in sina egna känslor på något vis och få det värrä än jag skrivit, nej för jag har inte skrivit annat än det jag känt förut, och dom känslorna har ju varit mina, bara mina!

Någon oroar sig  för vad en viss person ska tycka om det jag skriver, och jag måste säga att jag struntar totalt i om jag utlämnar mig och berättar att jag kände mig svag och ledsen och inte hade någon mer än mina vänner som trodde på mig då.  Jag är ju så otroligt glad att jag hade och har dom fortfarande!
Det spelar verkligen ingen roll, för jag bryr mig inte om vad den och dom två som kanske sitter och gottar sig i det jag skriver tycker.
Jag är stark och jag tror på mig själv och är så glad över att jag orkat kämpa för mina barn och för att dom ska få må bra.
Nu har allt skit dom fått lov att vara med om satt sina spår, men dom fixar det och jag kommer att fortsätta att finnas och jag har världens bästa vänner som tror på mig fortfarande och dom nya vänner jag fått kommer bara att finnas!

Jag ber om ursäkt för att jag skrivit så att ni blir rädda för att folk ska tro illa om er och att ni inte gjort tillräckligt, men ni gjorde ju allt ni kunde.
Ni kunde inte tro på mig då och det jag berättade och var med om. Enkelt.

Jag vill med det jag skrev i mitt inlägg då som rört till allt i min familj förmedla till andra hur det kan vara, jag kanske kan hjälpa en enda människa genom att jag skriver hur jag haft det så dom tänker till och inte gör lika.

Det är syftet med min blogg faktiskt, att kanske hjälpa någon! Viktigt som tusan för mig.

Nej alla ni som läser det här, tänk på hur ni säger och uttrycker er och finns och tro.
Finns! Tro!! Viktigt!!
Alla gör som den själv vill, men tänk er för innan in i den andras situation och hur ni skulle vilja om det var du som var i den sitsen. Viktigt faktiskt att man kan förstå!

Nej nu slutar jag för idag och jag kan inte hitta på låtsasgrejer och känslor då jag skriver utan det är så jag känt mig och känner mig som jag skriver om, så den som tycker jag skriver för mycket privat behöver inte läsa!
Jag skriver bara det som kommer för stunden och försöker förstås formulera mig så bra jag kan, men ibland blir det lite hur som helst förstås.
Jag har nu skrivit ordet anhöriga i många många meningar, och ska inte göra det mer.

Jag hoppas alla mår bra och får en fin dag idag!

kram kram