Min fina Maria!

Hej och god förmiddag!
Ja så här fin i håret är jag idag efter att Marina fixat mig.
Jag vet inte hur det ska gå nu då jag vill ut varje dag och är van att dra på mig mössan haha :)
Jag vill ju inte förstöra frisyren!:)
Larvigt låter det och det är inte alls riktigt så förstås, men nog är jag nöjd med mitt nya jag måste jag säga utan att låta på något särskilt sätt alls.
Roligt att få känna att det blev bra och att man fick förnya sig lite, det behövde jag faktiskt känner jag så här efteråt.

Igår hade jag världens bästa lyxigaste lördag.
Maria kom efter lunch och vi kanske skulle pyssla lite och göra fint eller något annat.
Hon började med att fråga om jag ville ha massage, pyssla eller gå ut eller vad ville jag?
Jobbigt med så många val haha, men ja ni förstår ju att jag valde att få massage då jag vet min kropp blir att må så himla bra av det. Hon är så duktig så och så världens snällaste förstås.

Jag skrev ju häromdagen om en av mina bästa vänner som blivit sjuk i cancer och fått tagit bort allt hår, det är min kära Maria jag skrev om.
Jag ville inte skriva hennes namn då, men hon är som jag och tycker inte alls att man ska hymla eller skämmas över det man har. Det är ju en sjukdom man får som man inte kan rå för, och hon vill hellre att alla vet vad hon har så blir det inget konstigt med det liksom.
Ingen skam ska det finnas som hon säger, och det är så sant så sant. Varför ska man skämmas för något man råkar få som man inte kan rå för?

Nu tycker ju alla verkligen inte alls om henne eller mig förstås, och väldigt många som blir sjuka vill inte visa det för någon, men jag förut då jag hade cancer ville att alla skulle veta vad jag hade, och nu är det Maria som vill bara få vara och få finnas!

Maria är superstark och världens bästa helt enkelt och man kan inte tycka annat än om henne, så är det bara!
Jag är stolt över att hon är så stark och att hon vågar, för mycket av det här med att tappa hår och visa sig utan har ju med det att göra. Att man vågar.
Många skäms över hur man blir att se ut och det är så synd.

Då jag var sjuk för länge sedan och tappade mitt hår var det min dåvarande man som skämdes, han ville inte att jag skulle gå ut utan peruk.
Men till slut valde jag att göra det iallfall då jag ju inte kände att det inte var jag då jag hade den hemska peruken på mig.
Jag ska leta fram kort någon dag och visa hur jag såg ut så förstår ni.

Om jag varit lika stark som idag och gift med någon som verkligen inte tyckte jag dög på något annat sätt än som han bestämt, så hade jag skilt mig, men jag var inte den Nina då, som finns idag.
Jag är glad förstås trots allt att jag varit tillsammans med honom, för utan han hade jag ju inte haft mina älskade fina tjejer som betyder mest i mitt liv.
Ja man ska försöka vara glad över saker, och det är jag verkligen.
Jag är glad över att han fick mig att förstå vad jag inte ville ha i ett förhållande, ja gud så glad jag är över det och att jag har det superbäst med min älskade Gert! Tacksamhet ja minsann, verkligen tacksamhet.

Nu beror det ju på alla oss runtomkring, hur vi ska vara då vi möter någon som är sjuk, vi är inte vana och vet inte hur vi ska bete oss, ja nu pratar jag faktiskt inte för mig själv för jag vet!
När man är sjuk och särskilt som i Marias fall nu så vill man ju att dom runtomkring sig ska vara som vanligt.
Att folk säger hej som dom brukat göra, och dom man normalt pratat med innan man blev sjuk fortsätter att göra det precis som vanligt.

Man är ju liksom inte pestsmittad bara för att man blir sjuk i cancer.
Nej man tycker ju att det borde ha blivit mycket vanligare då det ju är så väldigt många som är sjuka och många tappar håret, men ändå blir alla så förskräckta och säkert rädda kanske?
Jag vet inte vilka känslor som dyker upp i folk som möter någon som blivit sjuk?
Jag kan fatta att det kan bli som en chock, men att som då jag var sjuk förut för länge sen, byta sida på gatan, eller titta in i ett skyltfönster precis då dom mötte mig, nja jag förstår inte riktigt.

Det är ganska dumt och elakt egentligen att inte kunna vara precis som vanligt, det smittas ju liksom inte!
Jag tror det bara handlar om rädsla, att den som är frisk och möter någon som är sjuk inte vet vad eller hur den ska göra.
Tänk då på den som är sjuk! Den personen måste jobba med sina rädslor och skam och alla känslor som kanske dyker upp och faktiskt våga ta sig ut bland folk för att försöka få vara som vanligt mitt i all jobbig behandling kanske. Då behöver man bara folk som säger hej som vanligt och inga stirrande blickar eller konstiga beteenden utan ett vanligt mänskligt bemötande.
Det jag skriver nu är inget Maria har en aning om att jag skriver och det är mina tankar jag sätter ord på, och inte hennes alls. Kan förstås hända att hon känner lika som jag skriver, men det är inget vi pratat om.
Jag tycker människor idag borde vara mer upplysta och förstå mer än då jag var sjuk, så något skamligt över det ska det inte behöva vara. Och det med sjukdomar över huvudtaget som verkar så tabu, är det bra man lyfter upp till ytan så folk förstår att det inte är så farligt.

Nu tycker jag det är för jäkligt och ledsamt att Maria blivit  sjuk och måste utstå alla behandlingar som hon blir att må skit av,allt jobbigt hon måste utstå för att faktiskt få leva.
Hon är en kämpe och hon har verkligen inget val, hon måste bli frisk!

När jag får klart om hur det blir med assistenter så är hon en av dom som jag förstås vill ha som min assistent, och det vill jag givetvis även om hon är sjuk.
Hon får ju känna efter själv vad och om hon orkar och är hon sjuk så är hon ju det och då finns det ju vikarier.
Jag är imponerad över henne som jobbar på och vill vara i farten, och när hon känner hon inte orkar så är hon hemma och är sjuk. Ja man kan inte sätta sig in i hur man mår med cellgifterna man måste ta om man inte varit med om det. Jag har ju det även om det var många år sedan, men jag vet.
Fy satan vad illa man mår och hela kroppen kan kännas som den dör, usch usch vad jag förstår vad hon och många andra går igenom.
Men Maria är ingen gnällig person alls, utan kämpar på och kan säga att nja jag har bara varit upp ett par gånger inatt och kräkts. Fy då vad drygt att må så illa och att behöva kräkas titt som tätt bara på grund av elaka mediciner.
Men nu får man vara superlycklig över att dom finns, vi får vara glada att vi faktiskt bor där vi bor så det finns mediciner.
Ja jag håller alla tummar för att hon ska få bli frisk och få slippa alla mediciner fort som bara den, men men man får ha tålamod och hon har inget att välja på utan måste kämpa på varje dag som en tok.
Men jag och många andra finns och vi tycker att hon är så bäst förstås, men det gjorde jag och vi alla innan hon blev sjuk också, så just det är ju ingen skillnad.

Igår då innan hon skulle gå hem, plockade jag fram alla sjalar vi hade här hemma som hon skulle kunna ha runt huvudet nu då hon inte har något hår.
Vi hade roligt och hon passade i varenda sjal hon provade. Jag tog ett gäng kort och hon är helt med på att jag lägger in dom här på min blogg.
Då jag var utan hår då jag var sjuk så fick jag mycket cortison som gjorde mitt huvud och ansikte väldigt uppsvällt och jag såg inte klok ut utan hår då, men Maria är supersnygg utan hår!
Verkligen supersnygg, liknar sinead o connor ni kanske minns?

Min fina Maria <3

Ja nu blev det ett riktigt långt inlägg om cancer och jag hoppas alla ni som möter någon som ni vanligtvis brukar säga hej till, fortsätter med det även om den personen blivit sjuk.
Jag pratar ju bara för mig själv, men jag tror nog att nästan alla tycker som jag i den frågan, att få vara samma person och få känna sig som den man är, och inte någon med någon allvarlig smitta som är ute och går.
Viktigt för mig och jag känner att det är viktigt fortfarande.
Nu sitter jag ju i rullstol och det finns folk som beter sig så underligt så man inte förstår riktigt, men det är lika för mig att jag ju vill att dom jag brukat säga hej till fortfarande ska göra det även om jag sitter i rullstol.
Inte lätt det här, men egentligen är det ju superlätt.
Vi som är sjuka på ett eller annat sätt är ju samma människor och vill och behöver samma sak som innan. Lätt som en plätt faktiskt!

Jag hade rättat allt och lagt till massa rader och sen blev det något fel, och allt det jag lagt till var borta! Så drygt att börja om, pust så nu orkar jag inte mer för idag och det får bli som det blev.

Jag hoppas alla får en fin dag idag, jag ska se lite på skidor på tv jag, då dom ska kämpa sig upp för slalombacken med längdskidor. Lite galna är dom allt!!

Jag vill skicka en stor kram till Elenor idag för att jag tror du behöver det! kram kram

Kram kram