Jag är så glad att jag är jag!

Hej och  god morgon på er!
Gud så frustrerad jag var igår och jag känner att jag måste skriva lite om det idag.
När jag fyllde 40 år för tre år sedan så kände jag ofta att jag kunde och ville slå näven i bordet och säga att jag är faktiskt 40 år och får bestämma själv!
Det kändes skönt då och sedan dess har jag känt att det är en skön känsla.  Men i mitt fall hjälper det inte ett dugg om jag fyllt 40 eller ej.
Det spelar ingen som helst någon roll hur mycket jag sagt ifrån och talat om, talat om  att nu får det vara nog och att jag vill inte att det är si eller så.
Nej ingenting hjälper och jag har gått bet.
Det är min mamma som jag skriver om och det är hon som inte kan sluta, och hon som aldrig kan ge sig. Det är min mamma som inte kan låta mig ta mina egna beslut, som inte kan acceptera att jag är som jag är.
Jag vet att hon egentligen inte vill vara dum, jag vet att hon egentligen vill mitt bästa, men det blir så fel!
Jag blir så fruktansvärt less på det.
Jag vill få ha mitt liv med min familj och jag vill att det är vi som bestämmer hemma hos oss, vilket det ju förstås är också.
Men jag får bara höra att jag tycker eller gör fel.
Jag är allvarligt trött på det , och det tar min energi som jag faktiskt behöver till mig själv för att orka. Jag behöver positiva människor som finns och finns oavsett om dom tycker lika som mig eller inte. Någon som inte talar om för mig hela hela tiden att jag gör fel.
Jag uppfostrar mina barn fel, jag har lamporna på fast ingen är i det rummet och jag har till och med lampor på mitt på dagen! Jag vattnar inte blommorna som man ska, det är rörigt och ja jag vet inte riktigt vad som eventuellt kan vara bra i hennes ögon.
Nu är det ju så att jag vet att hon egentligen vill väl och försöker så gott hon kan att vara sams med mig, men hon tar och slukar mig och jag känner med henne att jag faktiskt inte får finnas.
Det är ju egentligen ett enkelt problem kan tyckas, att jag bara inte ska lyssna utan slå dövörat till eller förstås prata med henne.
Jag kan lova att jag försökt prata men det har jag gett upp och igår var det nog.
Hon kan inte sluta säger hon själv och då är det ju som det är liksom.
Att slå dövörat till är lättare sagt än gjort och jag känner att jag faktiskt inte förtjänar att någon bara gnäller över allt jag gör eller mina barn gör. Nej jag ska inte behöva höra det ens.

Som alla ni som läst min blogg vet så är det så himla himla viktigt att få finnas.
Jag vill få finnas och jag behöver få finnas.
Det är okej att säga till mig vad du tycker förstås, men jag kräks på att alltid få höra att jag och vi i min familj gör fel och att jag tar fel beslut hela tiden.
Om jag nu gör fel val hela tiden så är det ju upp till mig.

Att alltid få höra att våra eller mina åsikter eller "grunningar" är fel gör mig galen känner jag,  för jag har rätt att själv välja och tycka vad jag tycker,  lika som resten av min familj.
Jag vill verkligen inte att Gert och barnen ska behöva tycka som mig hela tiden, jag vill att dom ska tycka det dom själva gör.
Jag lovar att det är en kamp och strid och att man måste få strida för sig själv och för sånt som faktiskt är jäkligt självklart och det är inte klokt att jag ska behöva göra det.

Jag är sjuk, visst är jag det, men jag förstår och kan fortfarande prata, jag är inte utvecklingsstörd, iallfall har jag ingen diagnos på det :)
Jag är en dålig mamma som låtit Marielle tatuera sig osv och jag lyssnar och förstår mina älskade barn. Ja det tar aldrig slut känns det som .
Jag är rätt misslyckad och kan inte klara mig verkar det som.
Men jag tycker inte alls att det är så och jag är så glad att jag är mina barns mamma.
Jag är en mamma som låter dom bli sig själva utan att dom ska behöva få dåligt samvete över något och dom slipper växa upp med att tycka som sin mamma.
Jäkligt viktigt och då ni läser hur jag har det nu då jag är över 40 år så förstår ni hur jäkla viktigt det är för mig att dom får vara dom.
Ibland kan jag säkert vara superdryg, men att gnälla över lampor som är på eller sånt är så totalt oviktigt för mig. Varför ska jag gnälla eller skälla över det? Oj oj vad oviktigt det är för mig, jag tycker det är mycket viktigare att vara glad över allt som är bra istället för att tänka eller bry mig om bagateller.
Jag kan inte nog förklara vad jag är glad för att jag är jag.

Jag blir lite arg på mig själv som låter någon göra mig så arg och frustrerad och arg över att någon kan ta energi av mig fast jag inte vill det alls.
Om det varit en kompis som betett sig så här mot mig så hade jag tagit bort den personen direkt, men nu är det ju min mamma.
Jag är också väldigt impulsiv och får mina ryck enligt henne, så det kan inte vara lätt för min älskade man:)
Förresten så kan vi ta det lite också då vi ändå är på gång ,eller rättare sagt nu då jag är på gång.
Hon tycker allvarligt att det är synd om Gert som måste ta hand om mig och laga mat till mig och städa och tvätta och sånt man måste göra.
Då när jag var frisk förut och gjorde allt hemma var det inge synd om mig.
Hon tycker att det är skillnad på killar och tjejer och karlar kan inte enligt henne? Man måste förstå att dom är karlar? hm det håller jag inte alls med om på något vis alls.
Fan, nu svär jag till och med som ni ser och det brukar jag inte alls göra.
Fy då vilken gammal skitinställning till män och kvinnor! Hon verkar leva på stenåldern.

Om det varit Gert som blivit sjuk hade det inte alls varit synd om mig är jag säker på utan då hade det varit helt normalt att jag skulle göra allt,  och det hade inte varit synd om mig som det är med han nu.
Han själv tycker som tur var inte alls synd om sig själv och han vet att jag skulle göra allt för honom om han var sjuk, jag skulle göra betydligt mer än vad han gör faktiskt och det vet han.
Jag har hemtjänsten som hjälper mig hela dagarna och det Gert gör är att ge mig kvälls mat och se till så att jag ligger bra precis då jag ska sova.
Hemtjänsten hjälper mig att lägga mig i sängen så det är liksom det sista som Gert är bäst på, att lägga mig på sidan så jag ligger bra.

Vi har kommit fram till båda två att jag inte vill att han ska vara min vårdare och därför gör han det som behövs med mig bara, men städ och tvätt och sånt hade han ju fått göra även om jag inte funnits.
Han är jätteduktig och snäll och försöker så gott han kan så det är inget fel alls med det, men synd om honom vet jag då inte hur jag ska kunna tycka?
Han älskar ju mig och vill leva med mig oavsett om jag är sjuk eller frisk, och självklart vill vi ju att jag är frisk.
Vi har alltid gjort mycket tillsammans och snickrat och fixat tillsammans, men det mesta inne är det jag som fixat och det har aldrig varit tal om att det varit synd om mig, och inte har jag tyckt det heller.
Nej jag blir arg över sånt,  verkligen arg.
Han ärv vuxen lika som jag och vi gör det vi ska och jag gör det jag kan vilket ju inte är så mycket nu för tiden.
Det är så himla onödiga kommentarer som bara dyker upp om jag och  tjejerna tex gjort något bara vi eller om jag och Maria tex varit på loppis, får inte Gert följa med?
Nej det får han inte alltid förstås för vi gör ju saker på varsitt håll och det är superbra det.

Han och pojkarna har farit på hockey själv tex eller kryssning medan jag och tjejerna en annan gång varit på melodifestivalen eller någon annan stans.
När han och pojkarna farit iväg själva har hon aldrig frågat om inte jag får följa? Hm hur kan det bli så synd om mannen i ett förhållande egentligen?
Det har varit och är så viktigt då man är en hel familj och kanske extra viktigt för oss som var två familjer som blev en, att får göra saker en familj åt gången.
Superviktigt och skönt för barnen också att få ha sin mamma eller pappa alldeles ifred!

Viktigt för oss har det varit också för man är faktiskt lite annorlunda med bara sin barn och ägnar dom varenda sekund istället för att ägna tex sin man  många sekunder som ju faktiskt kunnat vara barnens.
Jag är trots allt jobbigt och dumt jag fått höra så himla glad över att jag är jag och att jag faktiskt tycker som jag tycker.
Mina barn är det bästa jag har och dom ska inte uppfostras med att tycka som jag eller någon annan vuxen, nej dom ska växa upp och få vara dom, sig själva med sina värderingar och allt dom har med sig i livet.
Dom ska få fundera på vad dom tycker och hur dom känner utan att påverkas av mig.

Jag vill påsta att jag har en jätte nära relation med mina älskade barn och jag stöttar och hjälper till så mycket jag kan och jag försöker vara en förstående mamma så gott det går.
Jag vill vara bättre än min mamma och jag hoppas verkligen att jag är det.

Jag tänker aldrig tycka synd om deras killar då dom måste laga mat eller hjälpa till, aldrig gnälla över hur dom har det och verkligen aldrig släcka deras lampor eller känna i deras blommor.
Nej jäklar vad jag aldrig kommer att göra sånt.
Jag vet som sagt att min mamma vill väl, och jag försöker verkligen tänka på det ofta, men då hon hela tiden utan att ta till sig något av det jag förklarat och berättat ändra sig,  så fungerar det inte.
Hon kan inte sluta säger hon då jag tar upp det,  och för mig då så är det ju hos henne det ligger.
Hon skulle behöva hjälp med just det så jag kan få lugn och ro för hon kan inte prata med mig för hon förstår inte och ger sig aldrig.
Hon har rätt punkt slut liksom,  lika som ju jag  tycker att jag har.
Nej usch vad jag inte tänker vara så mot mina barn.
Jag som också är sjuk behöver lugn och ro och vill inte ha någon som kommer hit och går ner i källaren och gnäller över allt, nej jag behöver inte det!
Det blev ett riktigt gnäll inlägg idag men jag tror faktiskt att många känner igen sig, kanske inte över en mamma,  det kan ju vara en svärmor eller vem som helst.
Som jag skrivit massor av gånger förut och idag med så är det viktigt att få finnas, och att låta andra få finnas och att man inte försöker föra över sina egna tankar och det man tycker på någon annan. Jätteviktigt verkligen för man har inte rätt att göra det. Hur kan man tro att man har den rätten?

Igår var jag till sjukhusets apotek och hämtade medicin, när jag kom dit tittade jag på displayen på min rullstol och jag hade nästan inget batteri kvar. Attans också, Gert hade glömt sätta den på laddning och jag hade bara åkt utan att kolla:)
Jag åkte därifrån till skolan där vi skulle ha samtal med Melinas mentor och sen fick jag beställa färdtjänst hem så jag visste att jag inte skulle bli stående haha.
Jag hade lovat mig själv att det inte skulle hända igen, men men nu blev det så haha:).
Det är inte roligt alls att åka med bara röda pluttar som visar att det snart är slut på battriet, man blir nervös och stressad som tusan.
Nej fy,  så vill jag verkligen inte att det ska hända igen så jag ska påminna Gert varje kväll från och med nu.
Melinas mentor är superbra och verkligen härlig.
Då hon berättade att en av hennes lärare gett henne dåligt betyg då hon hade en bitch attityd :)
Haha ja sa han,  mina döttrar hade det också och se på dom nu hur bra det går för dom:)
Härlig inställning och han verkar så verklig.
Han förstår och vet hur det är att vara i Melinas ålder och vet hur det kan vara så det är inget att hänga upp sig på. En riktigt härlig person verkar han och det känns skönt.
Det kommer bli ett bra år för Melina tror jag och hon kommer att fixa betyg så hon blir nöjd och jag med förstås. Det viktigaste är att hon gör så gott hon kan och orkar,  och att hon mår bra.

Igår morse var det Piyawan som kom och jag fick en härlig morgon och jag till och med hade känsel i mitt högra ben!?
Jag kände då hon masserade mig att det gjorde ont!
Sensation verkligen och häromdagen då Helena kom med sina kalla händer på mina ben så kände jag det med! Nu kanske jag är på gång, vem vet ?
Det kan ju hända kanske att benen känner mer då dom är lite mindre spastiska?
Jag vet faktiskt inte,  och jag tycker tyvärr inte att dom är så mycket mindre spastiska än förut, men annorlunda är dom.
 Jag ska fråga min doktor om det med känseln också så får jag se vad han tror.

Ja vad som än händer så händer iallafall något och det är nog positivt för mig och om inte annat skoj att det händer något jag inte varit med om förut.
Det har ju varit lite lika varje dag ett tag så det blir roligt nu då det är olika hela tiden.
Trots att det här inlägget blev långt och med massor av ord där jag är irriterad och arg, så mår jag bra med mig själv och jag vet att jag har rätten på min sida att få tycka vad jag vill och känna det jag känner.
Jag är faktiskt jätteglad att jag är jag, och även om det är jobbigt här mellan varven då jag får höra hur fel jag gör, så vet jag att det är jag som gör rätt. Det som är jobbigt är att jag ska försöka försvara mig och stå upp för mig själv och det kan göra mig arg och ledsen. Jag ska inte behöva göra det och till slut lär jag mig nog att inte göra det mer. Men livet är ett jobb och det är bara att kämpa på, men tänk om man slapp såna saker som ju är självklara för mig men inte alls självklara för alla.

Jag älskar verkligen mina barn och mina man och hans fina pojkar betyder mycket och jag är glad för att jag lever.

Livet är så fantastiskt egentligen så jag tror knappt att man förstår det.

Härligt härligt!

Kram kram på er!