Jag fegade inte ur, och jag kunde!!

Hej och god morgon!

Igår hade jag en skön förmiddag här i fåtöljen med en kopp kaffe och efter lunch for jag och Melina mot Blötberget och veteran fotboll som Gert skulle vara med på.

Melina inväntar mig.

Jag får min banan:)

Förra året var vi på Gotland precis samtidigt som det var veterancup, dålig planering att boka samtidigt då fotbollen är det roligaste på hela sommaren för Gert haha:)

Ja tänk att förra året den här tiden så kunde jag gå, om inte så jättebra så kunde jag med hjälp av rullatorn iallafall ta mig fram.
Usch så fort jag blivit sämre egentligen och jag hoppas förstås att jag lika snabbt ska kunna bli bättre.
Jag kanske inte tror på riktigt att jag ska kunna gå igen, men om jag bara kunde bli en aningens bättre i mina armar så skulle jag varas jätteglad, men jag är förstås glad ändå och tar dagen som den kommer faktiskt.
När vi åkt en bit och Melina såg på skylten att det var över fem kilometer bara till Gonäs, backade hon ur, hon följde en bit och sen fick hon vända och åka hemåt igen.

Jättefint kort fick jag ta på Melina :)

Det gick jättebra att åka men det tog nog mer än en och en halv timme till fotbollsplanen i Blötberget tror jag.

Jag hann se två matcher och Gert var förstås superduktig tyckte jag.
Jag såg och träffade flera stycken som jag inte träffat på länge och Pål-Ove var en av dom.
Jag fick en blöt kram haha, det hade varit jobbigt för honom,  men det hade det ju varit för alla.
Jag är så glad över människor som bara är som dom brukar och sig själva, och han är verkligen så känner jag och det gör mig glad:)
Jätteroligt var det iallfall och en del jag såg kände jag igen,  men kom inte ihåg namnet på.
Nu är det ju massor av år sedan man var ute i svängen så det är ju inte så konstigt att man glömt namnen,  men lite frustrerande kan det  verkligen kännas.

När vi for iväg såg jag några lupiner som ju är min favoritsommar blomma , dom flesta har ju blommat över för länge sen men den här blommade och var fin och söt.

När matcherna var slut tyckte Gert att jag skulle prova att komma i den nya bilen hem.
Krångligt var det verkligen, men till slut kom jag in.
Mina ben var för långa så jag borde kapat av dom några decimeter om det gått,  bara sådär haha:)

Trångt för mina ben och fötter.

Men lika glad är jag ändå:)

Det var jätteläskigt att backa ut sen då vi kom hem, men som jag skrev igår så gäller det att man inte fegar ur utan ger sig sjutton på att det ska gå och att jag faktiskt kan. Och jag kunde!
Vi kom hem ordentligt iallfall och sen skjutsade Simon, Gerts son hem Gert till Magnus där dom skulle vara lite innan dom skulle vidare ut sen.
Roligt för dom och en härlig tradition faktiskt.

Marielle tog en prommis med Stina hit och sen hämtade hon och Melina Oscar för att sen åka till affären och sen fick det bli pizza för oss.

Marielle och Stina :)

Jag hade inte ätit lunch eller något alls mer än en banan på hela dagen, så Susanne gjorde en macka till mig då hon kom och hjälpte mig.

Min lunch vid väsman :)

Senare blev det en pizza bit som inte alls var fel.
Det blev en tidig kväll för mig och jag la mig och läste en tidning jag fått av mamma och så hade jag ju en bra bok jag börjat i för några dagar sedan.
Medan jag låg och läste så höll Melina på med sin nya epilator och det hördes:) Fy säger jag bara, Jag förstår då inte alls varför man ska plåga sig så!

Inatt hörde jag att Gert kom hem, jag vet inte om det var Marielle som hämtat honom eller om han fick skjuts av någon annan, han ligger och sover nu förstås efter en hel dag på fotbolls planen och sen utekväll efter det.
Jag är glad för Gerts skull att han får komma ut lite med kompisar han spelat med och snacka lite skit.
Dom kommer alldeles säkert vara ganska stela i kropparna idag då dom spelat så många matcher.

Det blir ju så nu då jag är sjuk och behöver ganska mycket hjälp att Gert mest är hemma, nu har både han och jag varit och är riktiga hemma människor båda två egentligen, men han behöver verkligen komma hemifrån lite och slippa med måsten som han annars gör.
Som att lägga mig och vända mig på natten och lite sånt, nu blev det Susanne och Agneta från hemtjänsten som fick lägga mig tillrätta och Melina hjälpte mig att vända mig inatt då hon ändå var upp på toaletten.

Ja det är verkligen inte bara lätt att vara sjuk eller leva med någon som blir sjuk.
Man få ta en dag i taget och jag känner att jag är så tacksam för all hjälp jag får av både mina nära och kära,  och så alla hemtjänstare som jag känner är mina nära och kära dom med faktiskt:)

Jag har och har haft sån tur även om att få min sjukdom ju inte var så himla mycket tur då, men vem som helst kan få vad som helst verkar det som tycker jag.
Det är ingen idé att gå och oroa sig för att man ska få än det ena eller det andra, för det kan faktiskt hända vem som helst.
Det är säkert någon mening med allt man är med om och när man tänker lite så, så känns det enklare, iallafall för mig.

Jag skulle inte vara den jag är nu om jag inte varit med om allt jag varit med om, men vissa saker man fått lov att vara med om önskar man ju att man sluppit förstås då det ju inte bara drabbat mig.

Det jag helst skulle velat vara utan är allt jobbigt mina barn fått lov och får lov att vara med om, det är hemskt och sorgligt och inte något någon av oss tre kan göra något åt.

Jag önskar att alla människor kunde vara snälla, för om alla var det så skulle världen och Sverige se helt annorlunda ut, och alla familjer och människor skulle må så mycket mycket bättre!
Ha en bra dag idag!

Kram kram